På tisdagen samlades SD:s partiledning för att gå igenom valresultatet. Samma dag höll både Socialdemokraterna och Centerpartiet egna toppmöten. När partiledarna lämnade mötena möttes de av reportrar, men några tydliga besked om hur regeringsfrågan ska lösas gavs inte.
SD-ledaren Jimmie Åkesson sade efter mötet att det handlade om ett strategimöte, men avstod från att gå in på detaljer. Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist valde att inte lämna någon kommentar till medierna. I stället var det partisekreteraren som berättade att partiet är berett att förhandla om vissa sakfrågor. S-ledaren Magdalena Andersson uppgav för SVT att hon haft kontinuerlig kontakt med flera.
Vad som faktiskt avhandlas bakom stängda dörrar är bara känt för deltagarna, konstaterar Marie Demker, statsvetare vid Göteborgs universitet. Men en fråga bör enligt henne stå i centrum: strategin inför förhandlingarna om en ny regering. Hon påpekar att partierna inte börjar från noll. Det finns en verktygslåda att ta till, även om den varierar mellan partierna.
Efter valet 2026 är det slutgiltiga valresultatet ännu inte fastställt. Som läget ser ut nu krävs kompromisser för att en regering ska kunna bildas. Oppositionen är inte överens om ett regeringsunderlag. Om Tidöpartierna – Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna – ska kunna bilda en ny regering behöver de stöd av ett parti som tidigare lovat att inte samarbeta med SD.
– Det mest komplicerade är ju alla röda linjer som partierna har dragit upp. Några kommer att bli tvingade att ge upp sina röda linjer, säger Marie Demker.
Röda linjer har länge varit en central del av svensk politik. Flera partier har gått till val med löften om vilka de inte kan tänka sig att samarbeta med. När ingen sida har egen majoritet blir dessa löften en kärnfråga i regeringsbildningen. Att partier nu formulerar strategier handlar i hög grad om att värdera vilka löften som är viktigast och var det finns utrymme att kompromissa.
Enligt Marie Demker handlar strategiarbetet bland annat om att identifiera vilka partier man ska prata med, vem som ska föra samtalen och vilka frågor som är centrala – både internt och för motparten. Hon nämner också underhandskontakter mellan partisekreterare och motsvarande personer. Den typen av informella kanaler är ofta avgörande i tidiga skeden.
– Man tittar på underhandskontakter med partisekreterare och motsvarande personer, säger hon.
Samtidigt är partierna återhållsamma. Eftersom resultatet inte är fastställt vill ingen visa sina kort. Enligt Demker är det sannolikt ännu inte mycket kontakt mellan partierna.
– Det handlar om strategiska prioriteringar. Men än så länge tror jag inte att det är mycket kontakt mellan partierna. Man vill ju absolut inte visa sina kort – de är hemliga, säger hon.
För partier med starka medlemsorganisationer, som S och C, tillkommer en särskild utmaning. Strategier och eventuella kompromisser måste förankras bland medlemmarna. Det går inte för toppskiktet att ensamt fatta sådana beslut.
– Det är ingenting som toppskiktet kan göra nu, utan det är lite mer att man diskuterar hur man ska göra det och på vilket sätt, säger Marie Demker.
I Sverige är det talmannen som leder regeringsbildningen. Efter ett val har talmannen i uppgift att sondera förutsättningarna och därefter föreslå en statsministerkandidat. Processen kan ta tid, och partierna vill gärna ha interna strategier på plats innan de formella samtalen inleds. Tisdagens möten ska ses i det ljuset: de handlar mindre om konkreta besked och mer om att förbereda marken.
En viktig detalj i svensk politik är att en statsministerkandidat inte behöver få en majoritet av riksdagsledamöterna bakom sig. Det räcker att en majoritet röstar nej. Den så kallade negativa parlamentarismen gör att regeringar kan tåla ett svagt stöd, men den gör också att alla partiers röda linjer blir avgörande i slutförhandlingarna.
Valet ser ut att ge ett splittrat parlament, och de gamla blockgränserna är inte längre självklara. Det gör att den politiska kartan ritas om i realtid under veckorna efter valdagen. För partiledarna handlar det om att både hålla ihop sina egna partier och hålla dörrarna öppna till tänkbara samarbetspartners.
Ännu återstår den slutgiltiga rösträkningen, och tills den är klar lär partiledarna fortsätta vara försiktiga med offentliga uttalanden. Men bakom kulisserna pågår ett intensivt arbete. Frågan är inte om kompromisser krävs, utan vilka partier som till slut är beredda att flytta sina röda linjer.
