Tomas Ramberg: Debatten blev inte den knall Kristersson behövde

I den sista partiledardebatten före EU-valet blev det tydligt att regeringen står under press. Ulf Kristerssons lag hade behövt en stark insats, men istället fick de hantera efterdyningarna av den senaste konflikten kring Sverigedemokraternas agerande i riksdagen.

Situationen med kvittningssystemet i riksdagen har skapat problem för statsministern. Det handlar om ett system som bygger på ömsesidig tillit mellan partierna och möjliggör för ledamöter att vara frånvarande vid omröstningar. Sverigedemokraterna bröt dock denna praxis när de insåg att ett viktigt lagförslag om medborgarskap riskerade att falla. Genom att kringgå överenskommelsen såg de till att förslaget ändå röstades igenom.

Oppositionen har snabbt utnyttjat situationen och pekar på händelsen som bevis för att Sverigedemokraterna är ett ”kaosparti” som inte bör tillåtas inflytande i regeringen. Detta undergräver ett av regeringspartiernas främsta argument – att de, till skillnad från oppositionen, skapar ordning och stabilitet.

För Ulf Kristersson är timingen särskilt olycklig. Regeringen står inför flera viktiga omröstningar under våren, och den trasiga tilliten i kvittningssystemet innebär att regeringspolitiken nu kan falla på grund av rena tillfälligheter som ett försenat tåg eller en ledamot som tillfälligt är frånvarande.

Energikrisen var en annan central fråga i debatten. Det var just de höga diesel- och bensinpriserna som enligt många bidrog till Kristerssons seger i valet 2022. Nu hoppas Tidöpartierna att energifrågorna återigen ska ge dem medvind och pekar gärna på oppositionens splittring – där Miljöpartiet och Vänsterpartiet inte vill sänka bränsleskatterna, medan Socialdemokraterna och Centerpartiet ställer sig bakom regeringens skattesänkning.

Magdalena Andersson försökte hantera oppositionens interna motsättningar genom att efterlysa samarbete: ”Nu är det inte läge för tjafs och spel, jag står redo!” Men regeringspartierna vill hellre debattera med Miljöpartiet än med Socialdemokraterna, i hopp om att återupprepa framgångsreceptet från förra valet.

Kärnkraftsfrågan intog som vanligt en central position i debatten. Forskning från Göteborgs universitet visar att de mest entusiastiska kärnkraftsförespråkarna återfinns bland de nationalistiska väljarna – de som motsätter sig flyktingmottagning och mångkultur. Kärnkraftsfrågan har därmed fått en tydlig kulturkrigsdimension utöver den traditionella höger-vänsterskillnaden.

Det är dock tveksamt om kärnkraftsfrågan fortfarande gynnar högerpartierna. Regeringen har själv medgett att kärnkraften blir dyr, och att notan hamnar hos väljarna – antingen som skattebetalare eller elkonsumenter. Dessutom har frågan skapat spänningar inom Tidöpartierna efter att Moderaterna och Sverigedemokraterna blockerade Kristdemokraternas ledare Ebba Buschs försök att nå en blocköverskridande energiöverenskommelse.

Arbetslösheten har återigen blivit en tyngre valfråga än på länge. Problemet kan inte längre begränsas till nyanländas svårigheter att få arbete – även många etablerade svenskar står nu utanför arbetsmarknaden. Enligt Anderssons målande beskrivning har regeringen ”skickat en fullsatt buss per dag ut i arbetslöshet”.

Jobben är en klassisk vänster-högerfråga där Socialdemokraterna ser sig själva som traditionella mästare. Men historiskt sett har ingen regering på flera decennier lyckats uppnå full sysselsättning, oavsett politisk färg.

Överraskande för många är den tydliga vindkantringen i migrationsfrågan. Vårens omfattande opinionsbildning mot utvisningar av väl integrerade personer har skapat ett nytt debattklimat. Nu är det politiker som förespråkar stramare migrationslagar som ställs till svars. Jimmie Åkesson medgav öppet sin oro för att debatten ska vända i en för Sverigedemokraterna ofördelaktig riktning.

Förändringen beror delvis på att invandrare inte längre diskuteras som ett anonymt kollektiv, utan som individer med egna livsöden. Det nya tonläget missgynnar inte bara regeringen utan är också problematiskt för Socialdemokraterna, vars ledning arbetat hårt för att framstå som strama i migrationspolitiken.

Förslaget att riva upp permanenta uppehållstillstånd, som kan påverka hundratusentals människor i Sverige, har potential att bli en avgörande valfråga – en ovanlig situation där oppositionen står relativt enad mot en splittrad högersida.