Liberalernas moraliska dilemma hotar partiets överlevnad

De senaste årens politiska turbulens inom Liberalerna närmar sig nu ett avgörande moment. Söndagens extra landsmöte, där en förtroendeomröstning om partiledaren Simona Mohamsson står på dagordningen, kan bli slutpunkten för en lång och slitsam resa mot en ny politisk position.

Liberalernas största problem handlar inte främst om samarbetet med Sverigedemokraterna, utan om väljarnas uppfattning att partiet offrat sina principer för maktens skull. När bilden av cynism och principlöshet väl har etablerats hos väljarna är den nästan omöjlig att tvätta bort.

Vägen mot regeringssamarbetet med Sverigedemokraterna påbörjades redan 2021. Då drev den dåvarande partiledaren Nyamko Sabuni igenom beslutet att Liberalerna skulle kunna regera med stöd av SD. Detta var en dramatisk helomvändning jämfört med tidigare ställningstaganden.

Bara två år tidigare hade företrädaren Jan Björklund deklarerat att Liberalernas huvuduppgift var ”att hålla ute ett parti med nazistiska rötter från makt i Sverige”. Efter en intensiv kampanj fick Sabuni ändå majoriteten med sig vid ett dramatiskt möte med Liberalernas partiråd.

Ironiskt nog var det nuvarande partiledaren Simona Mohamsson, då kommunpolitiker i Göteborg, som förutspådde konsekvenserna: ”Ibland tar det lång tid att förstå konsekvenserna av våra handlingar till fullo. Det är de små stegens tyranni, vissa saker går inte att göra ogjorda. Därför är beslutet historiskt.”

Det Mohamsson inte insåg var att hon själv skulle bli den som fullbordade den resa som Sabuni inledde – en resa som bokstavligen slutade i Jimmie Åkessons famn.

Ungdomsförbundets dåvarande ordförande Romina Pourmokhtari, som senare skulle bli klimat- och miljöminister, anade inte heller var hon själv skulle landa politiskt. Kritikerna mot partiledningens närmande till SD har antingen fallit till föga eller lämnat politiken helt.

Men vem bär egentligen ansvaret för att ha urholkat Liberalernas trovärdighet i väljarnas ögon?

Nyamko Sabuni är ett enkelt svar. Hon drev fram vägvalet mot Sverigedemokraterna. Men Sabuni framställde aldrig relationen till SD som en moralisk fråga och bröt därmed inga högtidliga löften från tidigare.

En annan möjlig förklaring är de liberaler som, likt Mohamsson och Pourmokhtari, beskrev samarbete med SD som ett historiskt vägval mellan demokrati och auktoritär nationalism. När samma personer senare gjorde en helomvändning blev den moraliska fallhöjden alltför stor för att behålla väljarnas förtroende.

En tredje, kanske mer överraskande kandidat, är den tidigare partiledaren Jan Björklund. Inför valet 2018 lanserade han Liberalerna som Sverigedemokraternas främsta motståndare. Han lovade sina barn att aldrig ge SD makt och ingick i stället ett politiskt samarbete med Stefan Löfvens socialdemokratiska regering genom januariavtalet.

Björklund agerade säkert utifrån en genuin övertygelse, men han visste också att många liberaler såg annorlunda på saken. Kanske var det just därför han byggde upp en moralisk mur mot samarbete med SD – en mur som skulle bli mycket kostsam att riva ner.

Januariavtalet gav Liberalerna betydande politiska segrar som uppluckrad anställningstrygghet och avreglerad hyresmarknad – reformer som inte ens Fredrik Reinfeldt (M) hade klarat av. Ändå var samarbetet svårt att sälja till både partiet och väljarna.

Björklund hade föredragit en koalitionsregering med Socialdemokraterna, men fick inte med partiet på den linjen. Samtidigt var han så angelägen om att inte visa undfallenhet åt vänster att han krävde att Vänsterpartiet skulle hållas utanför allt inflytande. Detta ledde till att Liberalerna missade chansen till ministerposter och istället blev stödparti för en regering som kritiserades hårt från både höger och vänster.

Det som har gjort Liberalerna särskilt sårbara för den nationalistiska vågen är just partiets djupt rotade rädsla för Socialdemokratin. För många liberaler framstår Sverigedemokraterna visserligen som problematiska, men inte lika problematiska som Socialdemokraterna.

Liberalernas starka borgerliga identitet har djupa historiska rötter. Till skillnad från Centerpartiet har Liberalerna aldrig regerat tillsammans med Socialdemokraterna, förutom under samlingsregeringen under andra världskriget.

De traditionella folkpartisterna såg sig kämpa på två fronter: mot Socialdemokraterna som ville begränsa individens frihet med kollektiva lösningar, men också mot högern som försvarade överklassens privilegier. När den första borgerliga regeringen på över 40 år bildades 1976 var det med stor motvilja som dåvarande folkpartiledaren Per Ahlmark accepterade samarbete med moderaten Gösta Bohman.

Partiets borgerliga identitet har också haft en ekonomisk dimension. Liberala väljare har generellt haft goda inkomster, antingen via utbildning eller eget företagande. Ibland har Liberalernas väljarkår haft den högsta genomsnittsinkomsten av alla partier – högre än Moderaternas.

Därför har skattesänkningar ofta varit centrala när partiet gjort uppgörelser med Socialdemokraterna. När Björklund förhandlade fram januariavtalet var Liberalernas viktigaste seger just sänkt skatt för höginkomsttagare.

Problemet för dagens Liberaler är att borgerligheten numera är så liten att den inte räcker till för att bilda regering. Högerns ledande kraft är inte längre borgerlig utan nationalistisk, och Liberalerna är själva det tydligaste offret för borgerlighetens sammanbrott.

Det som återstår av den borgerliga identiteten är främst rädslan för Socialdemokraterna – hellre regera med Sverigedemokraterna än med Socialdemokraterna. Och det är denna grundläggande motsättning som nu hotar att slita sönder det som återstår av partiet.