Vänsterpartiets resa mot makten: ”Det är nu eller aldrig”

Det var en onsdag i januari 2019 som Jonas Sjöstedt stod i riksdagens presscenter och försäkrade mediekåren att Vänsterpartiet hade nått en uppgörelse med Socialdemokraterna. På frågan om vad den innehöll blev svaret gåtfullt: – Det finns ett papper ni aldrig kommer att få se.

Vad alla däremot fick se var det som kom att kallas ”förnedringsklausulen”. I Januariavtalet, som S slutit med MP, C och L för att avsluta den längsta regeringsbildningen i Sveriges historia, stod det att Vänsterpartiet inte skulle ha inflytande över den politiska inriktningen under mandatperioden. För ett parti som i praktiken skulle släppa fram statsministern var formuleringen ett hårt slag.

– Vi blev chockade när vi såg innehållet. Partiet blev förnedrat, säger Karin Rågsjö, som då satt i partistyrelsen.

Upplevelsen från 2019 har format Vänsterpartiets strategi inför regeringsförhandlingarna efter årets val. Inom partiet beskrivs det som en självklarhet att aldrig hamna i samma situation igen.

Förre partisekreteraren Aron Etzler pekar på en avgörande förändring som skett sedan dess. En ny generation V-politiker, med erfarenhet från kommuner och regioner, har vuxit fram och tagit plats i riksdagen. Många gick partiets regeringsskola under våren. För dem är det självklart att vara med och styra, inte bara stödja från sidan.

– Förr brukade sossar säga att ”vi bestämmer busstidtabellerna medan vänsterpartisterna har studiecirklar om marxism”. Så är det inte längre, säger Etzler.

Relationen mellan V och S nådde sin bottenpunkt den 21 juni 2021. Då gick V samman med M, KD och SD i en misstroendeomröstning som fällde Stefan Löfven. Det var första gången i modern tid som ett arbetarparti fällde en statsminister från arbetarrörelsen tillsammans med högerpartier.

Några månader senare kom en upprättelse. Nooshi Dadgostars vapendragare Ida Gabrielsson förhandlade fram en höjning av garantipensionerna med S. Minst lika viktig var formuleringen om att alla samarbetspartier ska behandlas med respekt och ges inflytande i proportion till sin storlek. För V var det ett kvitto på att hårt mot hårt gav resultat.

– Jag är helt övertygad om att vi gjorde rätt, men det är klart att det skadade relationen med Socialdemokraterna, säger Linda Snecker, som röstade ner Löfven och i dag arbetar på public affairs-byrån Rud Pedersen.

Hon konstaterar att skriftliga avtal inte räcker när S-ledda regeringar styr. Utredningar kan hamna i byrålådor och överenskomna formuleringar kan ändras när ministrar instruerar sina myndigheter. Slutsatsen inom V är att partiet måste sitta inne i rummet.

Efter valet 2022 inleddes ett intensivt arbete för att göra partiet regeringsfähigt. Partiprogrammet skrevs om i grunden i pragmatisk riktning. Kravet på EU-utträde skrotades och Natokritiken tonades ned. Men partiet har också brottats med skandaler: antisemitiska uttalanden, hyllningar av Hamas och uttryck för stöd till dömda terrorister har gett motståndarna argument. S-ledaren Magdalena Andersson sade kvällen före valet att V har en lång resa kvar innan de kan sitta i regering.

I april 2026 spikade en närmast enhällig partikongress i Örebro ministerkravet. Leonidas Aretakis, chefredaktör på socialistiska tidningen Flamman, menar att kongressbeslutet var ett sätt för partiledningen att binda sig själv i förhandlingar med S.

– Man ville vara bakbunden för att inte kunna förhandla bort det. Det ska vara tydligt att de inte tänker gå med på något liknande igen, säger han och drar en parallell till grekiska Syriza, som backade från sitt löfte i eurokrisen och straffades hårt av väljarna.

Alternativet till ministerposter skulle kunna vara en lösning liknande Tidöavtalet, med tjänstemän i regeringskansliet och gemensamma presskonferenser. Men en avgörande skillnad talar emot det: SD var störst i Tidökonstellationen. V har inte samma maktposition gentemot S.

Med 8,4 procent i årets val – partiets bästa resultat sedan 2002 – menar många inom V att läget är unikt. Möjligheten att ta steget in i regeringen kanske inte återkommer på flera mandatperioder.

– Det är nu eller aldrig, säger en källa i Vänsterpartiets toppskikt.