Alla ska ha råd att bo i New York, lovar Mamdani – men är det realistiskt?

I bostadskrisen som skakade New York frågar sig alla: Hur hade Monica och Rachel råd?

Hur kan en arbetslös kock och en servitris ha råd att bo så stort och mysigt på södra Manhattan? Det är frågan som de flesta ställer sig efter att ha sett den populära tv-serien ”Vänner”.

Svaret är enkelt – Monicas och Rachels lägenhet omfattas av New Yorks system med reglerade hyror, kallat ”stabilized rent”. Om deras fiktiva trerummare på cirka 110 kvadratmeter hade haft marknadshyra idag skulle den kosta mellan 75 000 och 90 000 kronor i månaden, enligt en mäklare som uttalat sig för sajten AD. Vid en försäljning skulle lägenheten värderas till cirka 25 miljoner kronor.

Trots att medianlönen i New York är omkring 55 000 kronor – högre än i nästan alla andra amerikanska städer – har numera bara extremt förmögna familjer eller finansmänniskor med generösa bonusar råd att bo i stadsdelar som West Village där ”Vänner”-lägenheten ligger. Även de flesta andra områden i staden har blivit närmast oöverkomligt dyra.

En minimal enrumslägenhet i Alphabet City, ett av Manhattans billigaste områden, kostar runt 40 000 kronor i månaden. I New York som helhet ligger snitthyran för en trerumslägenhet på nästan 70 000 kronor, även inräknat nedslitna och brottsbelastade områden.

Bostadskrisen är ständigt närvarande i New Yorkbornas vardag. Många lever extremt trångt, andra tvingas byta bostad med täta mellanrum, och ytterligare andra flyttar ut från staden helt och hållet. Klagomål på hyresvärdar är närmast ett vardagligt samtalsämne.

Zohran Mamdani, New Yorks nytillträdde borgmästare, har gjort boendekrisen till en av sina profilfrågor. Hans vallöfte var inget mindre än att alla ska ha råd att bo i megastaden och leva på ett värdigt sätt. Han lovade också att ställa hyresvärdar som missköter sina fastigheter till svars.

Under sin valkampanj använde Mamdani slagordet ”freeze the rent” – frys hyran. Han serverade till och med varm choklad till väljare under den kreativa parollen ”het choklad, frusen hyra”.

När borgmästaren nyligen skulle lansera sin nya bostadspolitik gjorde han det i ett nedgånget hus på Clarkson Avenue 85 i Brooklynstadsdelen Flatbush. Platsen var noggrant utvald – fastigheten ägs av Pinnacle, ett av de företag som Mamdanis team har identifierat som en oseriös hyresvärd som tjänar pengar samtidigt som fastigheterna tillåts förfalla.

Vid ett besök i huset möter vi Jedd Breckenridge, på väg hem från sitt arbete som frisör. När vi frågar varför han valde att flytta hit svarar han: ”Valde? Jag skulle aldrig välja ett hus där man får slåss mot kackerlackor, där kranarna läcker och där hyresvärden aldrig åtgärdar något. Men vad ska man göra om man inte är miljonär?”

Boendet är inte billigt, ens med svenska mått mätt. Den som har reglerad hyra, vilket de flesta i huset har, betalar omkring 10 000 kronor i månaden för en minimal och sliten enrumslägenhet.

I samma hus bor Nadege Romulus, en medelålders kvinna med haitisk bakgrund som har varit hyresgäst där i 22 år. Hon delar sin enrumslägenhet med sin man, två vuxna söner, en tonårsdotter och familjens hund Pop.

”Under alla dessa år har Pinnacle inte gjort ett dugg för oss,” berättar hon och visar runt i den trånga lägenheten. Väggen bakom spisen är brunfläckig efter årtionden av matlagning, och emaljen i badkaret har nästan slitits bort.

Men nyligen dök plötsligt hantverkare upp för att reparera taket i badrummet där färgen hade flagnat i tio år. ”Det beror förstås på att hyresvärden såg mig på TV. Jag visade runt ett nyhetsteam här när Mamdani hade varit på besök,” förklarar Romulus. ”Nu är jag ju en stjärna, så då passar det tydligen att komma hit,” tillägger hon med ett skratt.

En trappa upp bor Tamar Gressel, en grundskollärare som engagerat sig i en rörelse mot oseriösa hyresvärdar, så kallade ”slumlords”. Hon betalar omkring 19 000 kronor i månaden för en stor enrumslägenhet. ”Det skulle vara okej om de skötte fastigheten,” säger hon.

I fjol började taket i hennes badrum läcka. När hon besökte toaletten droppade vatten direkt på hennes huvud. ”Då slutade jag helt enkelt att betala hyran. Efter några månader kom en reparatör och fixade det hela hjälpligt. Rören reparerade han med superlim,” berättar Gressel.

Mamdanis löfte är att staden ska jaga oseriösa hyresvärdar med blåslampa. Han driver också på för att staden ska bygga 200 000 nya bostäder. Men hans huvudstrategi är att frysa hyrorna för ytterligare en miljon New York-bor, utöver den miljon hushåll som redan har reglerade hyror.

Planen möter motstånd. Den konservativa tidningen New York Post attackerade Mamdanis bostadspolitik redan innan han valdes i november. I en ledarartikel varnade de för att den nya stadsledningen ”förstör folks hem, deras liv, deras besparingar.” Tidningen hävdar att Mamdani ”ser privat ägande som ondska.”

Även mindre högljudda röster uttrycker oro. Var ska pengarna till skatteförmåner för hyresvärdar komma ifrån? Hur ska hundratusentals nya bostäder finansieras? Mamdanis svar är ökad beskattning av stadens mest förmögna. Men New Yorks guvernör Kathy Hochul, som måste godkänna sådana åtgärder, har inför sitt omval lovat att inte höja skatterna.

Dessutom uppstår frågan om alla nya lägenheter ska byggas med fackanslutna arbetare och följa alla tänkbara regler för säkerhet, hållbarhet och klimatanpassning. Kritiker varnar för att detta skulle resultera i mycket dyra bostäder – vilket står i motsats till målet att skapa överkomliga boenden.

För Mamdani, som betecknar sig som socialist, är fackliga rättigheter och klimathänsyn viktiga principer som han inte vill kompromissa med. När journalister pressar honom om dessa målkonflikter svarar han ofta kryptiskt: ”Jag tror ibland att i politiken… att ibland är de val vi ställs inför inte vad de borde vara.”

Kort efter vårt besök hos hyresgästerna kom nyheten att Pinnacle tvingats sälja hela sitt fastighetsbestånd på auktion. Staden New York ville ha en ny, seriös ägare som skulle rusta upp husen. Men en domstol beslutade att fastigheterna får övertas av Summit – en annan fastighetsägare med potentiellt ännu sämre rykte.

Trots bakslaget är hyresgäster som Tamar Gressel inte redo att ge upp. ”Jag är förstås besviken att Pinnacle lyckades sälja huset till en annan slumlord. Men vår kamp är inte över, och nu går vi ihop med hyresgästerna i de andra hus som Summit äger,” säger hon.

Gressel vill inte skylla motgången på borgmästaren, som endast haft ett par veckor på sig. Än så länge rider Mamdani på en våg av entusiasm som också märks bland hyresgästerna i det förfallna huset i Flatbush.

”Kanske händer ingenting i slutändan,” säger Ermin, en man vi möter i entrén. ”Men Mamdani försöker i alla fall. Han böjer sig inte för de rika.”