Finland tvingades evakuera 400 000 kareler från Karelska näset 1944, då området stod inför det ryska storanfallet under andra världskriget. Dessa människor fick aldrig återvända hem. Sedan dess har området varit en del av först Sovjetunionen och nu Ryssland. Den tragiska historien om de fördrivna karelerna är bara en av många liknande berättelser från krigets slutskede i Europa.

När en person med rötter från Karelska näset för första gången besökte sin mammas hemby Kangaspelto utanför Viborg i början av 2010-talet, fanns ingenting kvar. Endast några syrenbuskar vittnade om att platsen en gång varit någons hem. Trots att allt var borta, och endast naturen hade tagit över det övervuxna fältet, kunde koordinaterna bekräfta att det var rätt plats. För besökaren blev det en känslomässig upplevelse att stå på den plats där familjen en gång levt sitt liv.

Liknande öden drabbade miljontals européer i krigets slutskede. Ett av de mest omfattande exemplen är de tre miljoner tyskar som 1945 drevs ut från Böhmen och Mähren i dåvarande Tjeckoslovakien. Dessa sudettyskar straffades kollektivt för vad Tyskland hade gjort under kriget. Många av dem hade stött nazisterna, men långtifrån alla. Det spelade dock ingen roll för myndigheterna – samtliga tvingades lämna sina hem.

I år markerade en historisk vändpunkt när sudettyska riksorganisationen för första gången höll sin årliga pingstträff på tjeckisk mark, i staden Brno, som är känd som Brünn på tyska. Inför mötet hade det tjeckiska nationalistpartiet SPD hållit demonstrationer mot tyskarnas ankomst, och parlamentet i Prag antog en protestresolution. Allt verkade upplagt för en polariserande och konfliktfylld händelse.

Trots den spända stämningen i förväg avlöpte evenemanget dock fredligt. Några tusen personer demonstrerade mot mötet, men ingen större dramatik uppstod. Efteråt reste Bayerns ministerpresident Markus Söder, som ingick i den sudettyska delegationen, vidare till Prag för att träffa Tjeckiens president. Det som hade kunnat bli en inflammerad konfrontation blev istället en relativt lugn händelse.

En viktig faktor bakom det fredliga förloppet är att sudettyskarna inte kom på eget initiativ. De hade faktiskt bjudits in av staden och evenemanget Meeting Brno. Detta säger något väsentligt både om tjeckernas vilja till försoning och om sudettyskarna själva. Ett avgörande steg togs 2015 när den sudettyska organisationen gav upp alla krav på att få tillbaka förlorad egendom. Detta beslut banade väg för en mer konstruktiv dialog.

Ändå blev beslutsfattarna i Tjeckien nervösa. Premiärminister Andrej Babis sade först att sudettyskarnas möte inte var något som regeringen behövde kommentera. Men under påtryckning ändrade han sig och tillade för säkerhets skull att det var ”olyckligt”. Ett klassiskt exempel på hur politiker ofta anpassar sig till populistiska strömningar i onödan, trots att civilsamhället i Brno faktiskt agerade moget och välkomnande.

Tysklands relation till Centraleuropa är komplex och laddad med historia. Polen, Tjeckien och Slovakien har inte glömt vad den tyska ockupationsmakten utsatte dem för under andra världskriget. Samtidigt är Tyskland Europas största ekonomi och en viktig historisk och geografisk granne. Det är ett land som dessa nationer har allt att vinna på att upprätthålla goda relationer med.

Just därför kunde Tyskland relativt snabbt bygga upp fungerande relationer till sina grannar efter kriget. Det var ett land som grannländerna frivilligt ville närma sig, trots den mörka historien. Tyskland tog ansvar för sina handlingar och arbetade aktivt för att förtjäna förtroende på nytt.

Ryssland har däremot valt en helt annan väg. Som segrare i andra världskriget anser landet att det inte behöver lära sig något eller be om förlåtelse. Denna inställning har lett landet in i en diplomatisk och politisk avgrund. Medan Tyskland försökte bygga broar, har Ryssland fortsatt att hävda sin rätt som segrarmakt utan att reflektera över sina egna handlingar.

Historien visar tydligt att vänskap mellan nationer inte kan krävas eller påtvingas. Den måste förtjänas genom ödmjukhet, dialog och vilja till försoning. Eftersom Kreml vägrar inse detta har landet målat in sig i ett hörn. Den enda som kan förändra denna situation är Ryssland självt.

De fördrivna karelerna, sudettyskarna och miljontals andra européer som tvingades fly sina hem under och efter andra världskriget vittnar om krigets fruktansvärda konsekvenser. Men sudettyskarna och tjeckernas försiktiga steg mot försoning visar också att det finns en väg framåt, om viljan finns att gå den.