Barnhem stängs när Ukraina närmar sig EU

Ukraina stänger barnhem i snabb takt inför EU-medlemskap

Nitton barn i förskoleåldern stojar i kapprummet på en tidigare institution i Ternopil, tolv mil öster om Lviv. De har evakuerats hit från ett barnhem i Zaporizjzja och försöker nu anpassa sig till sitt nya tillfälliga hem. Här har de fått en fristad undan kriget, ett av många exempel på hur barnhemsverksamheten i Ukraina genomgår en genomgripande förändring.

Institutionen i Ternopil är numera främst ett rehabiliteringscenter. Barnhemmet som öppnade 1980 har sedan 2021 genomgått en successiv förvandling där sovsalar ersatts av specialpedagogiska utrymmen, rum för taktil terapi och skapande verksamhet, samt lokaler för logopeder och psykologer.

Inga Kubei, disputerad barnläkare och föreståndare, har lett denna transformation. Hon beskriver en positiv förändring trots utmaningarna.

”De flesta är positiva. Vi är färre som arbetar här nu, men utbildningsnivån är avsevärt högre”, förklarar hon.

Centret tar nu emot barn med alla typer av diagnoser, från autism till fysiska funktionsnedsättningar. Vissa kommer dagligen, andra mer sporadiskt.

Medan många europeiska länder sedan länge avvecklat sina barnhem till förmån för familjehem eller skyddsboenden, har Ukraina haft en långsammare process. Sovjetiska strukturer, ekonomiska utmaningar och låg prioritering gjorde förändringen trög under många år. Före Rysslands fullskaliga invasion hade Ukraina flest barn på institution i Europa, uppskattningsvis 100 000.

Med EU-medlemskap i sikte har reformivern ökat markant. EU:s höga krav på barns rättigheter och skydd driver på förändringen.

”Anpassningen till EU-standard har varit absolut avgörande”, säger Volodymyr Lys, som sedan 1998 är chef för barnomsorgen i regionen Lviv. Han beskriver en gradvis kulturförändring i synen på barnavård, där stora institutioner stängts sedan 2008.

”Vi arbetar för att helt övergå till olika typer av fosterfamiljer och temporära familjeboenden. Barn behöver mer än mat och kläder, och på institutioner utvecklas barn inte som de ska”, förklarar Lys.

Forskning bekräftar att barn som växer upp på institution ofta har svårare att klara livet som vuxna. Kriget har bidragit till reformernas ökade tempo, då hundratals barn evakuerats västerut när barnhem i konfliktområden stängts.

Angelina, en 16-åring från Lviv med svartfärgat hår och vaken blick, representerar en person med erfarenhet av hela systemet. Hon berättar över en kopp kaffe om sin uppväxt, som började i Melitopol med en instabil familjesituation. När hon var fem år försvann föräldrarna plötsligt, och hon försökte tillsammans med sin äldre bror ta hand om sina yngre syskon tills polisen ingrep och placerade dem på barnhem.

”Det var stort, en våning för flickor, en för pojkar. De äldre barnen slog ofta de yngre, det hände att också personalen gav barnen stryk”, berättar hon.

Efter nästan två år placerades Angelina och hennes bror i ett större familjehem i Zaporizjzja, en erfarenhet hon beskriver som ett helvete där fosterbarn och biologiska barn behandlades helt olika.

”Deras egna barn skämdes bort, fick saker vi andra aldrig såg skymten av. De struntade i fosterbarnen”, säger hon och beskriver hur hon en gång blev instängd på sitt gömställe under en lek och blev kvar hela natten.

Efter krigsutbrottet 2022 lämnade fosterfamiljen Ukraina för Tyskland. För Angelina blev flytten en positiv förändring. Efter en konflikt med familjen återvände hon till Ukraina, först till ett skyddsboende och sedan till en ny familj utanför Lviv.

Trots reformerna avslöjas fortfarande missförhållanden på ukrainska barnhem. Så sent som förra året kom rapporter om vanskötsel och övergrepp på en institution i Lviv. Volodymyr Lys vill inte kommentera enskilda fall men betonar att myndigheterna tar problemen på största allvar.

”Mycket är kvar att göra, men jag tror att vi når dit, till en situation där barnens bästa alltid prioriteras. Ukraina är stort och varierat, och vi måste hitta vårt sätt att fungera”, säger han.

För de evakuerade barnen från Zaporizjzja finns inget enkelt svar på vad framtiden bär. De kommer inte att återvända till några barnhem, men i många fall är det oklart var deras biologiska föräldrar befinner sig, om de överhuvudtaget lever. Kriget har gjort det svårare att hitta foster- och adoptivfamiljer, då många ukrainska familjer redan är pressade.

Angelina, som nyligen fyllt 16 år, har nu rätt att bestämma över sitt eget liv. Hon bor på ett elevhem i Lviv och utbildar sig till konditor. Hennes erfarenheter har format henne på djupet.

”Jag vet hur man tar hand om sig själv. Jag griner inte. Jag löser saker, ber om hjälp”, säger hon bestämt.

På kroppen bär hon en tatuering av en skyddsängel. Med ungdomlig beslutsamhet berättar hon om sina ambitioner att designa kläder och driva eget företag i Tyskland. När hon får frågan om sina drömmar svarar hon med fast blick:

”Jag har inga drömmar. Jag har mål.”