En oväntad kväll bland republikaner i New York

I mitten av mars befann jag mig i New York med en ledig kväll som råkade sammanfalla med den irländska nationaldagen. En möjlighet öppnade sig som verkade journalistiskt intressant – New Yorks unga republikaner skulle fira St. Patrick’s Day på en pub på mellersta Manhattan.

Det framstod som ett unikt tillfälle att få studera vad som ibland kallas ”Magarörelsens kryptokillar och barbies” – den urbana eliten inom trumpismen – på nära håll. En inblick i denna värld är något som sällan erbjuds utomstående, särskilt inte journalister.

Jag köpte en biljett och betalningen bekräftades. Kort därefter uppstod dock vissa komplikationer. Någon i organisationens ledning hade uppenbarligen googlat mitt namn och upptäckt min profession som journalist. Trots detta meddelades jag att jag fortfarande var välkommen, men på ett strikt villkor – jag fick inte citera någon av deltagarna.

Med dessa stränga begränsningar kunde man förvänta sig att kvällen skulle erbjuda uppriktiga samtal och kanske avslöjande insikter om hur dessa välskräddade unga konservativa tänker när ingen lyssnar.

Den första republikanen jag närmade mig visade sig vara föreningens vice ordförande. Han gav ett oförargligt intryck i sina glasögon. Istället för att fördjupa vårt samtal ville han dock omedelbart introducera mig för en medlem av gruppens musikutskott.

I det ögonblicket for mina tankar iväg. Skulle jag nu få träffa Wagnerfalangen? Den klassiska musiken har ju historiskt haft komplexa kopplingar till högernationalistiska rörelser. Här gällde det att vara uppmärksam.

Men när den unge musikintresserade republikanen fick höra att jag kom från Sverige, tog samtalet en helt oväntad vändning. Med genuin nyfikenhet frågade han:

”Läser du Tomas Tranströmer?”

Det var knappast vad jag hade förberett mig på. Men reflektionen är värd att göra: Det behöver inte finnas någon motsättning mellan politisk tillhörighet och kulturella intressen. Även personer med auktoritära eller nationalistiska sympatier kan uppenbarligen uppskatta subtil och nyansrik poesi.

På väg hem från evenemanget reflekterade jag över denna oväntade vändning och kom att tänka på några av Tranströmers mest träffande rader, som faktiskt kan ses som en perfekt beskrivning av journalistikens oförutsägbarhet:

”Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Dessa rader fångar något väsentligt om reporterns arbete. Vi går in i situationer med förväntningar och fördomar, bara för att upptäcka nya lager av komplexitet. De människor vi möter visar sig sällan vara så endimensionella som våra förutfattade meningar antyder.

Den amerikanska politiska landskapet är idag extremt polariserat, med förenklade bilder av både motståndare och meningsfränder. Medierapporteringen tenderar ofta att förstärka dessa stereotyper. Men verkligheten är nästan alltid mer nyanserad och motsägelsefull.

Min korta vistelse på republikanernas St. Patrick’s-firande gav knappast några dramatiska avslöjanden om trumpismens innersta väsen. Istället erbjöd den en påminnelse om att även i de mest oväntade sammanhang kan vi finna gemensamma beröringspunkter – som uppskattning för svensk poesi.

I en tid när politiska läger framställs som allt mer oförenliga, är det värt att komma ihåg att under ytan finns ofta oväntade kopplingar och mänskliga dimensioner som inte passar in i våra förenklade kategoriseringar. Precis som Tranströmer påminner oss – valven fortsätter att öppna sig, och vi blir aldrig färdiga med att upptäcka nya överraskningar.