Därför har Iran fortsatt kontroll över Hormuzsundet

I det strategiska spelet om Hormuzsundet står Iran starkt trots överlägsen motståndare

I det pågående konflikten mellan Iran och västmakterna har Hormuzsundet blivit ett kritiskt geostrategiskt område där Iran visar anmärkningsvärd förmåga att störa den internationella sjöfarten. Trots underlägsen militär kapacitet jämfört med sina motståndare lyckas Iran effektivt blockera, beskjuta och hota fartyg i detta smala sund där en femtedel av världens råoljetransporter passerar.

Experter pekar på ett grundläggande dilemma för västmakterna: den nästan omöjliga uppgiften att skydda tusentals civila fartyg i området. Enligt uppskattningar befinner sig omkring 2 000 handelsfartyg fast i Persiska viken sedan konfliktens början, medan många fler väntar på att kunna passera.

”Man kan skydda många fartyg, men inte alla, och definitivt inte garantera total säkerhet. Situationen kompliceras ytterligare av att både USA och Israel bedriver denna konflikt på avstånd,” förklarar Hans Liwång, docent i försvarssystem vid Försvarshögskolan och marinteknisk forskare vid KTH.

En uppenbar lösning skulle vara att förstärka den militära närvaron i området. Men detta skulle sannolikt vara otillräckligt för att övertyga internationella rederier om att det är säkert att låta sina fartyg passera genom sundet. Dessutom medför en sådan strategi ökade risker för militära förluster, vilket skulle kunna förstärka det inhemska motståndet mot konflikten i länder som USA.

”För effektiv säkerhet skulle konvojer behöva omfattande skydd under vattnet, på ytan och från luften. Ingen nation har uttryckt villighet att tillhandahålla sådana resurser eftersom upplägget är närmast hopplöst – Iran kommer med stor sannolikhet att lyckas orsaka skada oavsett skyddsåtgärder, vilket skulle skapa negativ internationell uppmärksamhet,” tillägger Liwång.

Detta exemplifierar vad militära strateger kallar asymmetrisk krigföring. Med relativt enkla och kostnadseffektiva metoder kan Iran skapa allvarliga ekonomiska konsekvenser globalt, vilket redan märks genom dramatiskt stigande bränslepriser världen över, särskilt i USA.

”Iran kan fortsätta med drönarattacker eller till och med använda primitiva minor som enkelt placeras i sundet. Jag bedömer det som osannolikt att de skulle genomföra storskalig minering eftersom det skulle försvåra deras egen kontroll över området, men enstaka minor kan absolut förekomma,” förklarar Liwång.

De geografiska förutsättningarna i regionen försvårar situationen ytterligare för västmakterna. Medan Hormuzsundet i sig är relativt begränsat – mellan 40 och 90 kilometer brett och knappt 170 kilometer långt – är den angränsande iranska kusten och inlandet bergigt och svårtillgängligt.

”Detta terräng gör det extremt svårt att neutralisera hotet. Iranska vapensystem, som Shahed-drönare, kräver inga permanenta anläggningar. Med begränsad personal kan Iran kontinuerligt flytta och dölja avfyrningsplatser. Även om USA och Israel skulle kontrollera vissa områden, skulle det kräva enorma resurser att upprätthålla sådan kontroll över tid,” säger Liwång.

När det gäller hur konflikten kring Hormuzsundet kan avslutas, ser Liwång få militära eller tekniska lösningar. ”En hållbar lösning måste komma genom diplomatiska överenskommelser, sannolikt med inblandning av flera regionala aktörer. Även om många internationellt hoppas på regimförändring i Teheran, finns det få tecken på att en alternativ maktfaktor existerar som är redo för konstruktiv dialog.”

Situationen illustrerar tydligt hur ett relativt militärt svagare land som Iran effektivt kan utnyttja geografiska förutsättningar och asymmetriska metoder för att utöva betydande inflytande över global sjöfart och energimarknader, trots motstånd från världens mest avancerade militärmakter.