Därför tog myrorna över världen

I princip alla djur i naturen ställs inför en avvägning mellan kvalitet och kvantitet när det gäller överlevnadsstrategier. För myror har denna kompromiss lett till en anmärkningsvärd evolutionär framgång, visar ny forskning.

En omfattande studie ledd av zoologen Arthur Matte vid University of Cambridge i Storbritannien har undersökt sambandet mellan myrkoloniernas storlek och tjockleken på myrornas exoskelett. Resultaten, som nyligen publicerades i den vetenskapliga tidskriften Science Advances, avslöjar ett fascinerande mönster inom myrornas värld.

Forskarna mätte noggrant skalets tjocklek och relativa vikt hos 871 myror från ungefär 500 olika arter – ett minutiöst arbete med tanke på insekternas storlek. Vad de upptäckte var ett tydligt samband: myrarter med tjocka exoskelett lever typiskt i små kolonier med få individer, medan myrarter som bildar enorma samhällen generellt har mycket tunnare skal.

Detta pekar på en evolutionär strategi där vissa myrarter har prioriterat kvalitet framför kvantitet. Ett tjockt exoskelett av kitin ger utmärkt skydd mot predatorer men är resurskrävande att producera, med höga behov av både kväve och mineraler. Många insekter följer denna strategi, med robusta exoskelett som fungerar som ett skyddande pansar.

Andra myrarter har däremot gått i motsatt riktning. Genom att producera individer med tunnare, mindre resurskrävande skal, kan dessa arter i stället investera energi i att föröka sig snabbare och bygga större kolonier. Dessa myror är individuellt mer sårbara, men deras numerära överlägsenhet ger dem andra fördelar.

”De gigantiska samhällen som vissa myrarter bildar kompenserar för individernas minskade skydd genom kollektivt försvar och koordinerade attacker mot fiender,” förklarar en av forskarna involverade i studien. ”Det är ett fascinerande exempel på hur evolutionen kan hitta olika lösningar på samma problem.”

Denna strategi har visat sig vara extremt framgångsrik i evolutionär bemärkelse. Myror tillhör några av jordens mest framgångsrika varelser och finns på praktiskt taget alla landytor på planeten, med undantag för polarområdena och några isolerade öar. Deras sammanlagda biomassa uppskattas vara större än för alla vilda däggdjur tillsammans.

Strategin med tunnare skal och större kolonier har gjort myror till dominanta aktörer i många ekosystem. De spelar nyckelroller som rovdjur, asätare, fröspridare och jordförbättrare. Vissa arter har utvecklat sofistikerade jordbrukssystem där de odlar svamp, medan andra håller bladlöss som ”boskap” för att skörda deras sockerhaltiga utsöndringar.

Myrkoloniernas storlek kan variera enormt beroende på art – från några dussin individer till superkolonier med miljontals arbetare. Den argentinska myran (Linepithema humile) har exempelvis etablerat en superkoloni längs Medelhavskusten som sträcker sig över 6000 kilometer, och innehåller miljarder individer – möjligen världens största samarbetande grupp av organismer.

Forskningsresultaten belyser en grundläggande princip inom evolutionen: att resurser alltid är begränsade och måste fördelas mellan olika funktioner som överlevnad, tillväxt och reproduktion. I myrornas fall har prioriteringen av kvantitet framför individuell kvalitet varit en vinnande formel.

”Denna studie visar att det i naturen inte finns en enda optimal lösning,” säger Arthur Matte. ”Olika strategier kan vara framgångsrika under olika omständigheter, och myrornas enorma artrikedom och utbredning är ett bevis på deras evolutionära framgång.”

Forskningen bidrar inte bara till vår förståelse av myrornas ekologi utan kan också ge insikter om hur sociala strukturer utvecklas och fungerar i andra sammanhang, inklusive mänskliga samhällen och organisationer.