Deras hus ska rivas – för att ge plats åt soptipp

Efter två dagar av intensivt vinterregn har solen tittat fram igen över Qalandiabyn. Den blänker i vattenpussarna på den knöliga vägen som leder fram till Walid Hemads hus. Fastigheten ligger inklämd mellan industriområdet Atarot i östra Jerusalem, som annekterades av Israel 1967, och vägspärren Qalandia som leder till Ramallah på Västbanken. Utan höghusen i Atarot som skymtar i fjärran skulle platsen kunna förväxlas med ren landsbygd.

Trots den omedelbara närheten till Västbanken tillhör Qalandiabyn Jerusalem och är delad av den israeliska separationsmuren, som reser sig ett par hundra meter från Walid Hemads bostad. Muren, uppförd för att förhindra terrorattentat, begränsar avsevärt palestiniernas rörelsefrihet i området.

Walid Hemad bor på palestinsk mark som administrativt sorterar under Jerusalems kommun, vilket innebär att han måste betala israelisk skatt.

”Varje månad betalar vi. Vi får ingen samhällsservice för skattepengarna, men skatten måste betalas ändå,” säger Walid.

Marken har gått i arv i flera generationer. Walid har officiella dokument som styrker ägandeskapet, daterade till 1920-talet under brittiska mandatperioden i Palestina.

I början av november skedde något ovanligt. Grinden i separationsmuren, som normalt endast öppnas två gånger om året, svängde upp. En israelisk tjänsteman levererade ett brev till Walid Hemad – en vräkningsorder. Familjen skulle utrymma området inom 20 dagar.

”Tänk dig det. Du har 20 dagar på dig att lämna ditt hem. Det är surrealistiskt,” säger Walid och tillägger att det mest absurda är ändamålet Israel vill använda marken till: en soptipp.

När vi går mot muren från familjehemmet kantas vägen av odlingsfält. Bakom ett staket syns rasmassor från tidigare rivna bostäder.

”År 2016 rev de 12 hus i det här området. Planerna på att ta den här marken har pågått länge,” förklarar Walid.

I juni 2024 fick Eden, ett kommunalt utvecklingsbolag ägt av Jerusalem, i uppdrag av den israeliska regeringen att hitta en plats för en anläggning för avfallshantering och energiåtervinning. Eden föreslog ett 13 hektar stort område i Qalandiabyn. Marken är till största delen odlad jordbruksmark där, förutom Walids hus, minst sex andra bostadshus finns med dussintals eller kanske hundratals palestinier.

Situationen förvärrades i april 2025 när Israels finansminister Bezalel Smotrich, en politiker från yttersta högern med bakgrund i bosättarrörelsen, undertecknade en lag som aktiverade två gamla expropriationer från 1970 och 1982 för samma område. Detta utgör den juridiska grunden för de utdelade avhysningsorderna.

”De konfiskerade land här i närheten för längesen och erbjöd ersättning, men markägarna vägrade. Mig har de inte erbjudit något, men jag skulle också vägra. Som palestinier kan jag inte acceptera det. Och vi har ingenstans att bo, det här är vårt hem,” förklarar Walid.

Sedan sommaren finns också ett regeringsbeslut om att bygga avfallsanläggningen på det föreslagna området i Qalandia och samtidigt dra om separationsmuren så att området hamnar på den ”israeliska” sidan.

”Det är en svår känsla men jag kan bara skratta åt det samtidigt. De ska göra mitt hem till en soptipp?” säger Walid. ”Du tillbringar hela ditt liv med att utveckla och ta hand om ditt hem och sedan kommer någon och säger ’försvinn, det här är inte din mark längre’.”

De drabbade i byn har överklagat beslutet, en juridisk process som kan pågå i flera år. De stöds av den israeliska organisationen ”Peace Now” som arbetar för en tvåstatslösning och övervakar israelisk annektering av palestinsk mark.

”Regeringens längtan efter annektering och markstöld är omättlig. Det är som om det inte finns någon annanstans i Stor-Jerusalem att bygga förbränningsanläggningen, förutom de få återstående hektaren av Qalandiabyn efter massexproprieringarna och stängslen som byggts runt dem,” säger Hagit Ofran, ansvarig för bevakning av bosättningar på Peace Now.

Hon betonar att projektet, om det genomförs, skulle utgöra ett ”grovt brott mot internationell rätt” och tillägger: ”Att vräka mängder av invånare som lever under ockupation från sina hem och mark till förmån för en förbränningsanläggning avsedd att betjäna befolkningen i ett ockuperat land strider också mot grundläggande moral.”

Situationen i Qalandia är ett konkret exempel på den fortsatta spänningen mellan israeliska expansionsplaner och palestinska boendes rättigheter. Konflikten illustrerar hur infrastrukturprojekt kan användas som verktyg i den större territoriella kampen i området, medan vanliga människor tvingas leva i osäkerhet om framtiden för sina hem och marker som har tillhört deras familjer i generationer.