Erik Esbjörnsson: Hejdlöst trädkramande startade året i Kenya

Trädkramningsfenomenet i Kenya: En social trend med miljömedvetenhet som grund

Det hela började när en kvinna vid namn Truphena beslutade sig för att krama ett träd för att väcka uppmärksamhet kring klimatförändringar och avskogning i Kenya. Under tre intensiva dagar höll hon ut i sin symboliska handling, vilket resulterade i nationell uppmärksamhet och personliga gratulationer från landets president. Hennes agerande låg helt i linje med arvet från Wangari Mathaai, Kenyas nationalikon och mottagare av Nobels fredspris 2004, som ägnade sitt liv åt att bekämpa avskogning och främja hållbar utveckling.

Truphenas prestation erkändes officiellt av Guinness World Records, men framgången utlöste en våg av liknande försök runtom i landet. I närliggande Muranga tog frikyrkopastorn Jimmy Irungu sig an utmaningen att krama ett träd i 80 timmar för att öka medvetenheten om cancer. Hans försök slutade dramatiskt när han kollapsade i den 79:e timmen och behövde sjukhusvård.

Fenomenet spred sig snabbt genom det kenyanska samhället. Stephen Gachanja följde snart efter med ett eget trädkramningsförsök, denna gång med syfte att samla in pengar till sin sjuke bror. I byn Buuri försökte en 62-åring uppmärksamma problematiken med elefantinvasioner genom att krama ett träd i 90 timmar, men även han tvingades till sjukhus. Sociala medier avslöjade senare att mannen tagit en paus för att röka en cigarett när ingen tittade, vilket väckte frågor kring rekordets legitimitet.

Utmaningen med denna typ av rekordförsök blev snabbt uppenbar. Med varje nytt försök krävdes längre uthållighet för att överträffa det tidigare rekordet, samtidigt som det allmänna intresset gradvis avtog när fenomenet blev alltmer vanligt förekommande. Den mediala uppmärksamheten som initialt var så stark började sakta men säkert minska.

I Naivasha tog en man trädkramningen till nya höjder genom att stå ut i 100 timmar, med syftet att protestera mot diskriminering av personer med missfärgade tänder. Denna ökade tidsinsats illustrerar tydligt hur rekordjakten eskalerade, men också hur de ursprungliga miljöfrågorna som Truphena ville lyfta fram, började överskuggas av andra budskap.

Den senaste rapporten om fenomenet kom förra veckan, då en lokaltidning berättade om en kvinna som planerade att krama ett träd i 48 timmar. Efter bara en timme gav hon dock upp och gick hem. Detta kan tolkas som ett tecken på att trenden nu börjar avta, eller kanske pågår den fortfarande men har förlorat sitt nyhetsvärde så till den grad att medierna inte längre rapporterar om det.

Trädkramningsfenomenet i Kenya representerar ett intressant socialt experiment där en meningsfull miljöprotest transformerades till en rekordjaktskultur. Den ursprungliga intentionen att uppmärksamma viktiga frågor som klimatförändringar och avskogning — centrala utmaningar för Kenyas framtida utveckling — blev gradvis utspädd när allt fler aktörer tog sig an utmaningen med olika personliga agendor.

Fenomenet väcker också tankar kring mediernas roll och den moderna uppmärksamhetsekonomin. När en symbolisk handling som trädkramning först utförs väcker den uppmärksamhet på grund av sin unikhet, men när den upprepas gång på gång minskar dess genomslagskraft, oavsett hur viktig den underliggande frågan är.

För Kenyas del, ett land som står inför allvarliga miljöutmaningar inklusive avskogning och klimatförändringar, kan man undra om denna tillfälliga trend faktiskt ledde till någon verklig förändring i attityder eller politiska beslut kring miljöfrågor, eller om den bara blev en kortvarig kulturell kuriositet.