Hemlös inbjuden till jul – blev kvar i 45 år

När en hemlös man knackade på dörren hos makarna Pauline och Moss Liberman i Cardiff på julafton 1975, anade de inte att de just då tog ett beslut som skulle förändra tre människors liv för alltid. Det som var tänkt som en tillfällig gästfrihet under julen har nu varat i mer än 45 år.

Mannen, som heter Terry Mancini, var då en ung hemlös person som sökte tak över huvudet under den kyliga julhelgen. Paret Liberman beslutade att öppna sitt hem för honom, en handling som snabbt utvecklades till en livslång relation.

”Vi lärde känna honom och ärligt talat började vi älska honom,” berättar Pauline Liberman i en intervju med BBC. ”Det som började som en enkel gest av medmänsklighet blev till något mycket djupare och mer betydelsefullt för oss alla.”

Historien utspelar sig i Cardiff, Wales huvudstad, där bostadsbristen var påtaglig under 1970-talet. För många i liknande situation som Terry fanns få alternativ till ett liv på gatan, särskilt under vintermånaderna när temperaturen sjunker och väderförhållandena blir farliga för den som saknar bostad.

Enligt statistik från brittiska välgörenhetsorganisationer var hemlösheten ett växande problem under denna period, delvis på grund av ekonomisk nedgång och strukturella förändringar i välfärdssystemet. Många unga människor hamnade i en särskilt utsatt position, utan familjenätverk eller socialt skyddsnät.

För Terry Mancini blev mötet med paret Liberman en oväntad vändpunkt. Det som skulle vara en natt eller två förlängdes till en vecka, sedan en månad, och nu har det gått mer än fyra decennier. Under dessa år har de tre utvecklat en relation som liknar den mellan föräldrar och son.

”Vi hade inga egna barn, så Terry blev som en son för oss,” förklarar Moss Liberman. ”Det var aldrig ett formellt beslut att han skulle stanna permanent, det bara blev så med tiden. Ibland är det de oplanerade sakerna i livet som blir de mest betydelsefulla.”

Bostadsforskare pekar på att denna ovanliga situation belyser både styrkan i medmänsklig solidaritet och bristerna i samhällets skyddsnät. Dr. Helen Williams, sociolog vid Cardiff University som forskat kring hemlöshet, menar att historien är både unik och talande.

”Denna historia är extraordinär men belyser också hur viktiga informella nätverk kan vara när de officiella systemen brister. Många hemlösa personer saknar den tur som Terry hade, att möta människor villiga att öppna sina hem och hjärtan på detta sätt,” säger Williams.

Under de 45 åren tillsammans har trion upplevt betydande samhällsförändringar i Wales. Cardiff har utvecklats från en industristad i nedgång till en modern huvudstad med växande tjänstesektor och kulturliv. Bostadsmarknaden har förändrats drastiskt, med kraftigt ökande priser som gjort det ännu svårare för människor att hitta stabila boendelösningar.

Pauline berättar att Terry har blivit en integrerad del av deras liv och lokalsamhället. ”Han hjälper till hemma, har byggt upp relationer med grannar och vänner, och är nu en helt oumbärlig del av våra liv. Det som började som en akt av medmänsklighet har berikat oss alla.”

Historien om Terry och paret Liberman har spridit sig i lokalmedia och blivit något av en symbol för mänsklig godhet och solidaritet. Samtidigt finns det en allvarligare underton som påminner om att hemlöshet fortfarande är ett akut problem i Storbritannien.

Enligt de senaste siffrorna från Crisis, en ledande brittisk välgörenhetsorganisation för hemlösa, har antalet personer utan permanent bostad ökat stadigt under det senaste decenniet. I Wales specifikt har situationen förvärrats av bostadsbrist och ekonomiska utmaningar efter pandemin.

För paret Liberman och Terry Mancini fortsätter livet tillsammans, ett levande exempel på hur ett enkelt beslut att hjälpa en medmänniska kan leda till livslånga band. Deras berättelse påminner om att bakom statistiken över hemlöshet finns verkliga människor vars liv kan förändras radikalt genom medmänsklig värme och omsorg.

”Vi har aldrig ångrat vårt beslut,” avslutar Pauline. ”Att öppna dörren den där julen var det bästa vi någonsin gjort.”