I drönarkriget är infanteriet alltmer utsatt

Midsommarsolen ligger på. Den lilla gruppen infanterister har tagit sig en och en halv kilometer bakom ryssarnas linje – men missat röret: en tom vattenledning med diameter stor nog att röra sig i.

Den har fienden använt.

När de ukrainska soldaterna förstår att de hamnat i bakhåll retirerar de snabbt. Nixon – hans soldatnamn lyder så – och ett befäl har gått först. Nu är de sist, med ansvar att skydda de övriga.

När fienden öppnar eld träffas båda. Befälet blir kvar på marken, reser sig aldrig mer. Nixon är skadad, i höger hand och i underkäken, men kommer på fötter. Snart hör han ljudet av en spaningsdrönare, spejande efter mål. Den börjar cirkulera över honom. Lossar sin ammunition.

Träff, igen, denna gång i vänster ben. Och i magen.

Nixon släpper sitt vapen och sin ryggsäck. Medan de övriga sätter sig i säkerhet kravlar han bort mot en grop, under ett träd.

Över kommunikationsradion hör han en kamrats röst:

– Allt kommer att bli bra.

Fronten i Ukraina har kanske aldrig varit en linje, men spänner nu över ett allt större område. Vad som ofta kallas ”dödszonen” växer och kan omfatta två, tre mil på ömse sidor om ett tänkt streck, där drönare och minor gör det livsfarligt att vistas.

Allt färre ukrainska trupper finns där, en följd av teknikutvecklingen – och en skriande brist på soldater. Man har helt enkelt inget val: i dag finns områden helt tomma på folk. På andra håll kan ett dussin soldater täcka en frontsträcka om 10–12 kilometer.

För dessa infanterister blir förutsättningarna allt svårare.

De har ett av krigets allra farligaste uppdrag, ett som kräver omdöme, samarbete, precision och stresstålighet, förklarar Vaga, ett befäl med egen erfarenhet, och som nu leder en enhet inom Azovbrigaden.

Vi träffar honom i Kramatorsk, där han sedan över tre år har sin bas. ”Vaga” är hans militära anropsnamn. En allt större del av krigföringen sköts numera med drönare, men Vaga betonar att mänsklig närvaro fortfarande krävs, i synnerhet längst fram.

– Bara med människor kan ett ockuperat område befrias, det är människans närvaro som till slut avgör vem som kontrollerar det, säger han.

Men infanteriet beskrivs i Ukraina allt oftare som ett självmordsuppdrag.

– De brigader jag har erfarenhet av har bestått av motiverade och vältränade soldater som vet vad de ger sig in på, och vi gör allt för att skydda dem. Det är för människornas skull vi har luftvärn och artilleri. Drönarpiloterna kallas ”änglar” för det skydd de ger infanteriet med sina obemannade luftfarkoster.

Före kriget studerade Vaga juridik och arbetade inom polisen. Han har en dotter, hon befinner sig i en annan del av landet. Hans hembygd är ockuperad sedan länge. Vagas föräldrar har flytt och bor numera i Oskarshamn i Sverige.

Bristen på trupper har varit ett problem under lång tid, och problemet växer – just nu finns ett underskott på cirka 300 000 soldater, enligt flera uppskattningar. Många brigader är fyllda bara till hälften, en del har endast 30 procents kapacitet, rapporterar Defense News, som intervjuat en rad befäl vid fronten.

Nixon var 22 år när han anslöt sig som frivillig. Han studerade men när kriget eskalerade blev han rastlös, ville göra mer. Efter två månaders militärutbildning vid den högspecialiserade Azovbrigaden och i elitstyrkan i Donbass hamnade han strax i fält.

Elva månader senare låg han i en grop utanför Kramatorsk och blödde. Där såg han den ryska spaningsdrönaren komma tillbaka. Denna gång träffades Nixon i höger ben, vänster arm. Smärtan var mer brännande än intensiv.

Genom kommunikationsradion fick han fram att han var skadad, men det var det sista han kunde uttala. Solen stekte, bara ansiktet låg i skugga.

Han hörde de ryska soldaterna närma sig. Nixon började ta farväl, till en efter en av sina närmaste. Han som lovat dem att återvända hem. Men så blev det tyst. Kanske trodde de att han var död.

Nästa ljud kom från hans egna. Nixon! Är du där?

Det har gått över ett och ett halvt år sedan dess. Nixon ler blygt. Han är 25 nu, men tycker att han ser ut som 40. Det är så han känner sig. Själv ser jag en ung man med rosiga kinder, rödlätt skägg och lekfullt tvinnade mustascher. Han talar eftertänksamt, berättelsen om den där junidagen är lång och full av detaljer.

– De lämnade mig inte. Att de kom betydde allt, det fick mig att vilja fortsätta.

Det tog fyra timmar från skadetillfället till evakuering. Ibland har han ont i knäna och höften, men magen klarade sig och underkäken lyckades läkarna laga. Nixon är tillbaka vid fronten, om än på en mindre utsatt position. Ibland skjuter han på ett träningsfält utanför Slovjansk.

I över två år har Rysslands erövringar i östra Ukraina varit marginella, och skett med enorma förluster. Men i Kramatorsk finns en känsla av att friheten och himlen krymper.

– Men det tar minst ett år för Ryssland att ta Kramatorsk och Slovjansk. Men når de stadsgränsen kan det gå snabbt, säger Vaga, mörk runt ögonen.

Skulle någon av de större städerna i östra Ukraina falla försämras möjligheterna att försvara sig. All militär logistik för fronten utgår från städerna.

I början av mars får Vagas enhet besök av Zelenskyj, som rest till Donetsk för att visa att han förstår vad de står inför – och sporra dem att fortsätta. Presidentens närvaro har förstås en politisk komponent, men den uppskattas och uppfattas som ett genuint intresse, enligt en militär tidningen är i kontakt med.

Och att bygga mental styrka kan vara lika viktigt som fysisk kapacitet.

– Hur motivationen ser ut varierar, men man måste ha den inom sig. För mig var det känslan av att jag försvarade mitt land och min familjs frihet, säger Vaga.

Mycket tid går åt till att hålla moralen uppe. I Kramatorsk talar vi med militärer vars enda uppgift det är att stärka soldaterna längst fram. På distans försöker de övertyga infanteristerna om att de inte är ensamma, att deras närvaro betyder allt, att det är värt att fortsätta strida.

Underskottet på män i vapen gör att soldater kan tvingas stanna i fält ett halvår utan avlösning. Drönarna gör att den som skadas kan bli kvar i flera dygn innan de kan evakueras.

Vaga är kritisk till att den ukrainska försvarsmakten inte skärpt mobiliseringen, en åsikt man inte sällan möter i samtal nära fronten.

– Fast bristen på folk skulle vägas upp om vi hade tillräckligt med ammunition, luftvärn och drönare och störningsutrustning. Det har vi inte, vi kan inte ens skydda de infanterister vi har, säger Vaga.

Hade Nixon sårats på samma sätt i dag som den där junidagen 2024, hade han med största sannolikhet förblött under trädet.