Ingen ström, ingen värme – men Ukrainas kampvilja slocknar inte

Den kalla vintern och krigets realiteter tynger Kievs befolkning

En av januaris kallaste dagar tog morfar Oleg Repik med sitt nioåriga barnbarn Bohdan ut på isen för att pimpla. Med stolthet visar Bohdan upp bilden av fångsten – en rejäl fisk som ligger på isen bredvid en kexkartong för att framhäva storleken.

”Vintern är vacker, den kallaste på flera år. Men attackerna gör livet svårt, särskilt för oss som är lite äldre. I min lägenhet är det nio grader. Man blir härdad,” säger Oleg Repik med ett leende.

De har sökt sig till ett av de tält som kommunen uppfört i särskilt drabbade områden, främst i östra Kiev på andra sidan floden Dnepr. Denna del av staden domineras av höghus i betong, gråa klossar som i det mulna eftermiddagsljuset framstår som ändlösa. I flera byggnader syns mörka hål efter drönarattacker. Tälten på innergårdarna erbjuder värme, en kopp te och möjlighet att ladda mobiltelefoner.

I förorten Trojesjtjyna försvann uppvärmningen för över två veckor sedan efter riktade ryska attacker mot Kievs energiinfrastruktur. Många hushåll förlorade också vatten och elektricitet. Vattenförsörjningen är numera i stort sett återställd, men elen är fortfarande ett problem – precis som i hela Kiev där nästan hela staden drabbas av återkommande och ofta långvariga strömavbrott.

Rysslands uttalade syfte har varit att göra vardagen outhärdlig för ukrainarna, och attackerna har strategiskt samordnats med köldvågen. Temperaturen har legat mellan 10 och 15 minusgrader i över två veckor. Efter några mildare dagar visar prognoserna på nya köldrekord med temperaturer ned mot 25 minusgrader.

”I Ukraina skräms vi inte av några minusgrader. Vi älskar snö – men vi avskyr Putins attacker,” säger Svitlana som också kommit till tältet med sina barnbarn.

Hon tar hand om barnbarnen under dagarna, eftersom kylan och strömavbrotten har tvingat skolorna att hålla stängt fram till februari. ”Jag har ingen värme. Vattnet är i princip tillbaka, men jag bor på tolfte våningen så trycket i kranen är ohyggligt lågt. Ström har jag då och då, men den kan försvinna när som helst. Jag vågar aldrig ta hissen.”

Medan ukrainarna kämpar mot kylan fortsätter fredssamtalen i Abu Dhabi, tusentals kilometer från den ukrainska verkligheten. När förhandlingarna återupptas på söndag kvarstår de svåraste knutarna – främst frågan om territoriell kontroll, men också kontrollen över kärnkraften, särskilt kärnkraftverket i Zaporizjzja.

Putin kräver hela Donbass för att lägga ned vapnen, inklusive områden och städer som Ryssland inte lyckats erövra. President Zelenskyj varken vill eller kan acceptera sådana villkor. Stödet bland ukrainare för att avstå landområden är minimalt och ses som en signal om att aggression lönar sig – en uppfattning som delas av Ukrainas europeiska allierade. Dessutom förbjuder den ukrainska konstitutionen presidenten från att ge bort ukrainskt territorium.

Enligt Financial Times försöker det amerikanska förhandlingsteamet mer eller mindre villkora säkerhetsgarantier och ekonomisk återuppbyggnad mot att Ukraina ger upp Donbass – ett tillvägagångssätt som dock förnekas av källor i Vita huset. Zelenskyj vill främst få underskrifter på det avtal om säkerhetsgarantier mellan Ukraina, Europa och USA som han hävdar ligger färdigt för signering.

Under tiden fortsätter dödsoffren att öka. Enligt en färsk rapport från tankesmedjan Center for International and Strategic Studies har över 1,8 miljoner människor dött sedan den fullskaliga invasionen inleddes, varav 1,2 miljoner ryska soldater. Förlusterna på ukrainsk sida är lägre i absoluta tal, men procentuellt är armén hårdare drabbad.

I Ukraina ses Rysslands oavbrutna attacker som det tydligaste tecknet på Putins kompromisslöshet. Attackerna riktas systematiskt mot energiinfrastrukturen och direkt mot civila – i tisdags attackerades ett fullsatt tåg i Charkiv.

Energikrisen har väckt internationell uppmärksamhet, och flera länder har gått in med nya eller utökade stöd för att hjälpa Ukraina att återställa energiförsörjningen.

I tältet i Trojesjtjyna berättar grannarna om hur de klarar vardagen: någon sover hos en dotter som har värme, en annan lagar mat på stormkök. Nästan alla följer nyheterna om fredssamtalen. Ingen har förtroende för Donald Trumps förmåga som fredsmäklare. De flesta anser inte heller att Ukraina bör ge upp territorium för en vapenvila.

”Att ge upp mark skulle betyda att alla som stupat har dött förgäves. Det är otänkbart. Jag tror inte att Zelenskyj kommer att vika sig en tum. Det är bra,” säger 74-åriga Vira Kurylenka.

Även Oleg Repik, morfadern till den unge fiskaren, säger utan tvekan: ”Självklart är det bättre att fortsätta slåss än att lämna ifrån sig mark.”

Men alla delar inte denna uppfattning. På ett litet espressokafé på andra sidan innergården uttrycker Elena Tomtjuk en annan åsikt: ”Jag tror att vi måste inse att allt har en början och ett slut, också detta krig. Det är inte troligt att vi får tillbaka de gränser som gällde 1991 eller 2014, kanske inte heller 2022. Situationen är inte hållbar för Ukraina, vi har inte tillräckligt med folk och om striderna inte upphör har vi till slut ingenting kvar att försvara.”

Hon blickar ut mot mörkret där endast ett fåtal fönster lyser i de annars mörka husen och tillägger: ”Folk är utmattade, också inom militären. Jag har sett det själv, min bror tog värvning och var länge vid frontlinjen. Till slut orkade han inte, och nu har han lämnat armén.”