Ingmar Nevéus: Venezuela har gett Trump blodad tand

På onsdagen ägde ett möte rum mellan företrädare för Danmark, Grönland och USA för att diskutera den växande diplomatiska krisen kring Trumpadministrationens uttalade intresse för att ta kontroll över Grönland. Mötet, under ledning av USA:s vicepresident JD Vance, resulterade endast i bildandet av ”en arbetsgrupp” utan att lösa den grundläggande konflikten.

President Trump har tidigare deklarerat att allt annat än ett amerikanskt övertagande av Grönland är ”oacceptabelt”, ett uttalande som han hittills inte tagit tillbaka. För europeiska länder representerar denna situation något helt exceptionellt – att en Natomedlem indirekt hotar en annan med maktmedel saknar motstycke i försvarsalliansens snart 80-åriga historia.

Konsekvenserna av denna diplomatiska kris sträcker sig långt bortom förhållandet mellan USA och Danmark. De riskerar att fundamentalt omforma säkerhetspolitiken i hela Europa och ställer allvarliga frågor om Natos framtid. Att Trump öppet ifrågasätter dansk suveränitet över Grönland har skapat djup oro bland europeiska allierade.

I USA har dock frågan om Grönland hamnat i medieskugga av andra aktuella händelser. Spänningarna med Iran, där Trump inte utesluter militära aktioner mot den iranska regimen, dominerar utrikesbevakningen. USA och andra länder har redan uppmanat sina medborgare att lämna Iran, vilket tyder på att ett anfall kan vara nära förestående.

Samtidigt får även dessa utrikespolitiska spänningar begränsad uppmärksamhet i amerikanska medier, där inrikesnyheter som efterdyningarna av en dödsskjutning i Minneapolis vid en demonstration mot migrationspolisen ICE tar större plats. Varken utrikesminister Marco Rubio eller vicepresident JD Vance kommenterade Grönlandsfrågan offentligt under onsdagen, medan presidenten själv ägnade tid åt att underteckna en ny lag om fetare standardmjölk i amerikanska skolor.

Det är anmärkningsvärt att Trumpadministrationen nu ägnar så mycket uppmärksamhet åt internationella frågor, något som få bedömare förutspådde för bara några månader sedan. Hans kärnväljare har traditionellt visat begränsat intresse för utrikespolitiska äventyr. Men efter den till synes enkla regimförändringen i Venezuela tidigare i år, tycks presidenten ha fått ökat självförtroende på den internationella arenan.

USA:s europeiska allierade betraktar hotet om att ta kontroll över Grönland med våld som en bluff, men de är djupt oroade över konsekvenserna för Nato-samarbetet. Det värsta tänkbara scenariot vore att alliansen faller samman, men frågan är om Trump verkligen skulle se detta som en framgång att skryta med.

Vad gäller Iran ser situationen annorlunda ut. Ett militärt anfall kan inte uteslutas, men skulle i så fall sannolikt ta formen av bombningar mot militära mål och infrastruktur snarare än en kommandoräd liknande den i Caracas. Det är högst osäkert om sådana aktioner skulle gynna protesterna inom Iran eller om resultatet i stället skulle bli ett land i kaos – något som USA och Trump i slutändan skulle beskyllas för.

Trumps förhoppningar om att erhålla Nobels fredspris framstår nu som alltmer avlägsna, och det är tveksamt om presidenten längre prioriterar detta mål. Den kommande tiden kommer att visa hur både Grönlandsfrågan och spänningarna med Iran utvecklas, men redan nu är det tydligt att Trumps utrikespolitik skapat nya och oförutsägbara säkerhetspolitiska utmaningar för Europa.

För Danmark representerar situationen den största utrikespolitiska krisen sedan andra världskriget, och den danska utrikesministern Lars Løkke Rasmussen står inför en exceptionellt svår diplomatisk uppgift i att hantera relationerna med USA, samtidigt som Danmarks suveränitet och territoriella integritet måste värnas.