Längs gränsen mellan Uganda och Kongo råder en spänd lugn. Barn badar i ån Lamia som utgör gränsfloden mellan de två länderna, deras skratt och skrik bryter den tryckande eftermiddagshettan. Men idyllen är vilseledande. På den kongolesiska stranden rör sig den IS-anslutna terrorgruppen ADF i skogarna, och nu har regionen fått ännu ett hot att hantera – ebolaviruset.

På den ugandiska sidan av gränsen sitter säkerhetsagenterna Silver Mumbele och Richard Waguma i ett skjul och spanar. Deras primära uppgift är att bevaka ADF-rebellerna, men nu har deras fokus förskjutits. Den fruktade blödarfebern ebola sprider sig genom östra Kongo, och myndigheterna försöker desperat att förhindra att viruset korsar gränsen.

Mumbele är tydlig med vad som oroar honom mest. ”Jag är betydligt mer oroad över ebola än över rebeller. För vi har vapen att använda mot rebellerna,” säger han.

Längs gränsen har Uganda etablerat vaktposter vid varje panyastig – ett swahiliskt ord för råtta som används för de informella gränsövergångarna. Dessa stigar används inte bara av rebeller och smugglare, utan även av vanliga människor som transporterar varor eller besöker familj och vänner på andra sidan gränsen.

Alla som korsar gränsen måste nu visa id-kort och uppge sin hemort. Om någon kommer från ett område som drabbats av ebola, tvingas de ta sig till en officiell gränsövergång där strängare kontroller genomförs. Detta utgör första försvarslinjen i Ugandas försök att bygga upp flera lager av skydd mot viruset.

Vid den större gränsövergången Busunga står sjukvårdspersonalen Adam Mugenyi beredd med munskydd, handtvättsutrustning och en infraröd termometer. Bakom honom sitter en solblekt informationsaffisch från det tidigare ebolautbrottet i Kongo, som officiellt förklarades vara över 2020. Nu har affischen tagits fram igen.

Mugenyi kontrollerar kroppstemperaturen på alla som passerar. Om någon har feber och har rest från epicentrum i provinsen Ituri, eller från den närliggande staden Beni som också rapporterat fall av ebola, måste vederbörande isoleras. Ett litet väntrum står klart för detta ändamål, där misstänkta fall måste vänta tills sjukvårdspersonal anländer.

”Rwampara, Bunia, Butembo, Goma, Bukavu – mycket snart kan vi se fall dyka upp även här,” säger Mugenyi och räknar upp de kongolesiska städer som redan drabbats.

Utbrottet bekräftades den 15 maj i provinsen Ituri i nordöstra Kongo. Endast 11 dagar senare hade över 200 personer dött och omkring 1 000 smittats. Det är en variant av ebola som kallas Bundibugyo, uppkallad efter en by i Uganda där den en gång upptäcktes. Trots att denna variant är något mildare än andra former av ebola, är den fortfarande livsfarlig. Samtidigt har den mildare karaktären bidragit till att smittan spridits obemärkt under längre tid.

För Ugandas regering innebär situationen en svår balansgång. Å ena sidan utgör ebola ett allvarligt hot mot både folkhälsan och den viktiga turismindustrin, som nu går in i högsäsong under de europeiska semestermånaderna. Å andra sidan är gränshandeln livsviktig för invånarna i byarna längs gränsen. Hälsominister Diana Atweri har utfärdat order om att endast nödvändiga resor ska tillåtas över gränsen.

På bron vid Busunga kommer Mawazo Buturiwabo gående från Kongo tillsammans med sina döttrar Amisa och Esther. Hon har varit på en introduktion – första steget i ett bröllop där släkterna presenteras för varandra. Nu befarar hon att hon inte kommer kunna närvara vid själva bröllopet.

”Om det fortsätter såhär, så lär de snart stänga gränsen helt och då kommer vi inte kunna träffa våra släktingar,” säger hon uppgivet.

Byledaren Lucas Mugabe i Busunga är tydlig med att en stängd gräns skulle innebära en ekonomisk katastrof för området. ”Ebola är dödligt, men gränsen är vår livlina,” konstaterar han.

Handeln över gränsen är intensiv eftersom östra Kongo är helt beroende av import från Östafrika när det gäller alla förädlade varor. Eftersom landet saknar alternativa handelsvägar – det delas på mitten av världens näst största regnskog – är kongoleserna villiga att betala mer för varorna än vad ugandier gör.

Joventa Kamohabwa driver en av de första butikerna strax efter gränsbommen. Hon känner redan av effekterna av krisen. ”Jag har redan börjat känna effekterna av detta. De har slutat med större event i Kongo och det är till dessa som folk köper läsk och mat i stora volymer,” berättar hon.

Sex personer är beroende av inkomsterna från hennes butik – hon själv, hennes man, två barn och två anställda. Hon är fullt medveten om farorna med ebola och medger att hon blir lite skärrad när en okänd kongoles kommer in i butiken. Men invånarna på båda sidor gränsen har redan hittat kreativa lösningar.

”Mina kunder i Kongo är som vänner för mig och vi kommunicerar med Whatsapp. Nu skickar de beställningar till mig, jag förbereder paketen och sedan kommer en motorcykelförare med pengar och tar varorna över gränsen,” förklarar hon.

På distriktssjukhuset, en mil in i Uganda från gränsen, förbereder sig personalen för ett värsta scenario. En isoleringsavdelning har byggts med vita tält där personalen nu övar på att ta på sig skyddskläder. På gatan utanför passerar en bil som pumpar ut information om ebola genom skorrande högtalare.

Läkaren Emmanuel Ejoku leder övningarna och instruerar personalen i hur de ska hantera misstänkta fall. ”Om någon ringer om ett misstänkt fall, kan ni inte säga att ’jag har sex, jag kommer dit om en stund’,” säger han, vilket får kollegorna att brista ut i gapskratt. Men allvaret återinträder snabbt när han detaljerat beskriver hur skyddsdräkterna måste vara förseglade till hundra procent för att undvika smitta.

Dräkterna är vita för att begränsa temperaturen, och varje vårdanställd måste dricka två liter vatten före varje arbetspass som endast varar i 1,5 timme på grund av värmen.

När det blir dags att ta fram skyddsdräkterna ur förpackningarna instruerar Ejoku personalen att ta av sig alla personliga tillhörigheter före handtvätt. ”Klockor, smycken – ge dem till en vän som tar hand om dem,” säger han.

Sjuksköterskan Jennifer Kitalibara tar av sig örhängena men tvekar när hon fingrar på halsbandet med en berlock föreställande Jesus. ”Det här kan jag bara inte ta av mig. Det räknas väl också som skydd?” frågar hon.

Rapporterna från utbrottets epicentrum i Ituri tyder på att läget bara kommer att förvärras, vilket ökar risken för att smittan exporteras över gränsen. Utmaningen för ugandisk sjukvård kan liknas vid nöjesparkernas mullvadsspel, där de blixtsnabbt måste reagera på varje nytt fall som slinker igenom gränskontrollerna.

En rad internationella organisationer varnar för att det här kan bli ett av de värsta ebolautbrotten någonsin, både sett till smittspridningen och det svåra säkerhetsläget i området. Med den IS-anslutna terrorgruppen ADF aktiv i samma region kompliceras bekämpningen av epidemin ytterligare.

För invånarna längs gränsen mellan Uganda och Kongo har vardagen förvandlats till en ständig balansgång mellan ekonomisk överlevnad och dödlig sjukdom. Medan barnen fortfarande badar i gränsen, ovetande om de hot som lurar, förbereder sig de vuxna för det värsta.