Jens Stoltenberg: Jag försöker alltid skjuta upp svåra beslut

”Du måste prata med ryssarna”. Dessa ord var bland de sista Thorvald Stoltenberg gav sin son Jens på dödsbädden i Oslo sommaren 2018. Med öppen balkongdörr och fladdrande gardiner i barndomshemmet förmedlade den tidigare försvars- och utrikesministern sin övertygelse – inte av naivitet, utan av erfarenhet.

Thorvald Stoltenberg förespråkade ett starkt försvar men såg samtidigt Ryssland som en granne möjlig att samarbeta med. Hans son, avgående Natochefen Jens Stoltenberg, delar denna grundsyn. Vid ett möte i Finlandiahuset i Helsingfors upprepar han sin ståndpunkt att Nato i något skede måste återuppta dialogen med Ryssland.

”Vi måste tala om hur kriget i Ukraina ska avslutas. Vi måste tala om upprustningskontroll. De avtal som reglerat användningen av atomvapen är satta ur spel och nya avtal behövs. Vi fick till det under kalla kriget och vi kan få till det igen”, säger Stoltenberg.

Som ung socialdemokrat hade Stoltenberg många kontakter med ryssar och bar med sig erfarenheter av avspänning när han tillträdde som Natochef 2014. Men verkligheten tvingade honom snabbt att omvärdera sin syn.

”Den meningsfulla dialog jag arbetade för när jag kom till Nato, och som jag upplevt som norsk politiker, fungerade inte. Polletten började trilla ner redan då Ryssland intog Krim, men det stod helt klart för mig när Ukraina invaderades. Ryssland vill inte ha diplomati, Ryssland vill inte ha dialog.”

Norrmannen har inga illusioner om president Vladimir Putin. ”Vi kan inte förändra Putins sätt att tänka. Men vi kan påverka hans kalkyler, och få honom att inse att det blir för dyrt, både militärt och ekonomiskt, att ta kontroll över Ukraina.”

Enligt Stoltenberg är det som händer vid förhandlingsbordet direkt kopplat till Ukrainas styrka på slagfältet. ”Ju starkare och mer samlat Nato är, desto lättare är det att snacka med Ryssland.”

Stoltenberg blev erbjuden posten som Natos generalsekreterare efter att ha förlorat det norska valet 2013, efter tio år som statsminister. Vad han inte visste då var att USA:s president Barack Obama och Tysklands förbundskansler Angela Merkel redan diskuterat honom som kandidat.

Oddsen var emot honom – Norge var inte EU-medlem och hans föregångare var dansken Anders Fogh Rasmussen. Två nordbor i rad verkade osannolikt. Men Stoltenbergs personliga egenskaper tilltalade både Obama och Merkel.

När frågan kom avrådde fadern honom. Thorvald menade att sonen inte var gjord för ett jobb bland generaler och diplomater med oändliga möten. Även hustrun Ingrid Schulerud, själv diplomat, såg helst att maken hittade annat att göra.

”Hon känner mig bättre än någon annan och var medveten om mina rastlösa sidor”, skriver Stoltenberg i sin bok ”Min tid i Nato”. Han lyssnade på sina närmaste – men valde annorlunda. Vid 55 års ålder lockades han av utmaningen med en ny svår uppgift.

Det var inte första gången han gick sin egen väg. ”I över trettio år har mina jobb skapat spänningar i livet med Ingrid”, erkänner han i boken. Han fortsätter sin självrannsakan: ”Jag hade nog kunnat göra vårt liv tillsammans lättare om jag varit mindre konflikträdd. Istället har jag upprepade gånger stuckit huvudet i sanden och skjutit upp diskussioner om viktiga beslut.”

”Jag försöker alltid skjuta upp svåra beslut”, medger han under intervjun, något besvärad.

Som nybliven statsminister fick han kritik för detta, men fadern stöttade honom. ”Thorvald gjorde offentligt en poäng av att det finns för många konfliktsökande människor i världen.”

Stoltenberg nyanserar dock sin hållning: ”Världen är mer komplicerad än att man kan påstå att kompromisser alltid är bättre än konfrontation. Men det kan inte vara ett mål i sig att söka konflikt.”

Samtidigt finns det stunder när konfrontation är nödvändig. ”När Norge ockuperades av Nazityskland under andra världskriget ansåg en del att vi skulle kompromissa. Till all lycka bestämde kungen och regeringen att vi skulle slåss. Det var en tid för att stå upp, inte kompromissa. På samma sätt kunde Zelenskyj och det ukrainska folket ha sökt kompromisser efter den fullskaliga invasionen den 24 februari 2022. Men de valde att slåss.”

Stoltenberg har fått mycket beröm för sitt ledarskap – både efter massakern på Utøya och som Natochef, där han ombads förlänga sitt mandat två gånger. Men frågor om sin ledarstil möter han med viss motvilja. ”Jag har inte många etablerade och formaliserade ledarprinciper.”

Hans medarbetare Sissel Kruse Larsen beskriver honom som ”väldigt snäll, lyssnande och en som klarar av att ta råd från många människor”.

Denna intuitiva ledarstil har tjänat honom väl i kontakterna med Donald Trump. ”Det amerikanska folket hade valt Donald Trump till president. Det valet måste vi respektera”, skriver han i sin bok. Stoltenberg är en av de europeiska ledare som haft mest kontakt med Trump. Vid ett tillfälle fick han höra att det bara fanns två utländska ledare som Trump hade ett verkligt gott förhållande till: Stoltenberg och Benjamin Netanyahu.

”När jag hörde det tänkte jag att det var en underlig position att hamna i som norsk socialdemokrat”, ler Stoltenberg.

Han avvisar begreppet ”Trumpviskare” men erkänner att han lade stor vikt vid en god dialog med USA. ”Det fanns de i Nato som ansåg att vi skulle sitta still i båten när Trump valdes första gången år 2016. Men vi valde motsatt strategi.”

I våras besökte Stoltenberg, nu norsk finansminister, Vita Huset tillsammans med statsminister Jonas Gahr Støre. De hade med sig en karta som visade den kortaste vägen från Ryssland till USA – över nordområdena.

”Det är där raketerna kommer ifall det blir krig. Med kartan visade vi att Finland och Norge är viktiga länder eftersom vi hjälper med tidiga varningar om ryska militäraktiviteter i norr: ubåtar, strategiska bombflyg, missiler. Vi poängterade också att USA är lyckligt lottat; Ryssland och Kina har inget motsvarande.”

Avslutningsvis reflekterar Stoltenberg: ”Det handlar om att hitta balanspunkterna. Politik är som livet självt, en kombination av tillfälligheter och enskilda människor men också tunga ekonomiska intressen. Det är ett förvirrande samspel som man bara måste ta grepp om.”