Megalitgravarna: Tusenåriga monument byggda av forntida specialister

När de storslagna katedralerna reste sig under medeltiden krävdes skickliga murarmästare som reste runt för att dela sin expertis. Men flera tusen år tidigare fanns redan liknande specialister – de som byggde bondestenålderns imponerande megalitgravar.

I svenska jordbruksbygder finns fortfarande många lämningar av dessa konstruktioner, även kända som gånggrifter. Mest uppmärksammad i den moderna forskningen är Gökhem utanför Falköping. Det var genom DNA-analyser från denna plats som forskare 2012 kunde bevisa att de första bönderna i Sverige tillhörde en helt annan folkgrupp än de tidigare jägarna – en upptäckt som kullkastade tidigare etablerade teorier.

Gökhem har också bidragit med andra betydelsefulla fynd. Här hittade forskare ett av världens äldsta bevis för förekomsten av pestbakterier. En senare DNA-studie visade dessutom att individerna i graven följer ett patrilinjärt mönster, där arvet går från fäder till söner och kvinnor flyttade när de bildade familj.

Trots Gökhems vetenskapliga ryktbarhet är den inte den äldsta gånggriften i Sverige. Arkeologen Bettina Schulz Paulsson vid Göteborgs universitet har visat att de första megalitgravarna i nuvarande Sverige byggdes på Öland och Gotland. Gravbyggarna anlände uppenbarligen sjövägen.

Schulz Paulssons dateringar visar på en fascinerande spridning av traditionen. Den började i Bretagne i nordvästra Frankrike och spreds under några få århundraden längs hela Atlantkusten, in i Medelhavet och ända upp till Östersjön.

I en ny studie publicerad i tidskriften Antiquity fördjupar sig Schulz Paulsson och hennes kollegor i megalitgravarnas ursprung. Forskningen pekar på området kring Carnac i Bretagne, där imponerande rader av jättestora, uppresta stenar – så kallade menhirer – fortfarande drar till sig många besökare.

Jordbrukarna anlände till denna region för ungefär 7000 år sedan. Under de följande århundradena reste de merparten av stenarna. Arkeologiska fynd av stora eldstäder intill menhirerna tyder på att bönderna höll omfattande sammankomster, möjligen med öl och grillat kött, i samband med stenresandet.

Med tiden utvecklade bönderna i nordvästra Frankrike en tradition att använda stora stenblock även till gravar. Det var denna gravtyp som sedan spreds över havet till stora delar av Europa, sannolikt tillsammans med andra kulturella särdrag och migrerande människor.

De nya dateringarna visar ett intressant kulturellt möte. De tidiga bönderna i Bretagne anammade traditioner från de jägare som tidigare bodde i området. Jägarna hade börjat resa stenar flera hundra år innan bönderna anlände. Det verkar som om bönderna byggde ett gravmonument direkt ovanpå en äldre jägarstruktur – placerad nära havet och väl synlig för förbipasserande sjöfarare.

Metoden att återanvända en tidigare kulturs viktiga platser har förekommit även i Sverige. För tolv år sedan upptäckte lokalhistorikern Peter Olausson en gammal ritning över en tidig kyrka i västra Värmland med ordet ”stubbe” markerat vid altarplatsen. Detta antyder att kyrkan byggdes där det tidigare stått ett heligt träd för den förkristna religionen.

Ett annat välkänt exempel är Gamla Uppsala kyrka, som var Uppsala domkyrka fram till 1200-talet. Den byggdes på vad som anses vara en av de viktigaste förkristna kultplatserna i nuvarande Sverige.

När kristendomen kom till Sverige förblev befolkningen densamma medan religionen och kulturen förändrades. I Bretagne däremot anlände jordbruket genom invandring. Men i båda fallen handlar det om kulturella överlagringar där det nya blandades med det gamla – ett återkommande mönster genom historien.

Detta nya perspektiv på megalitgravarnas ursprung och spridning ger oss inte bara inblick i forntida byggnadstraditioner utan också i hur kulturella innovationer sprids och anpassas när olika folkgrupper möts.