Kriget mot PKK är över men ledaren ännu inte frigiven

Efter månader av hopp har den turkisk-kurdiska fredsprocessen, som inleddes med stor optimism i oktober 2024, nu hamnat i ett kritiskt läge. Trots att de direkta väpnade konflikterna mellan den turkiska staten och PKK (Kurdistans arbetarparti) har upphört, kvarstår flera avgörande hinder för en varaktig fred.

I centrum för dödläget står den fortsatta fängslandet av PKK:s grundare och långtida ledare Abdullah Öcalan, 76 år. Öcalan, som suttit fängslad på Imraliön i Marmarasjön sedan 1999, har länge varit en nyckelfigur i alla diskussioner om en potentiell lösning på den decennier långa konflikten. Trots upprepade krav från kurdiska representanter har de turkiska myndigheterna vidhållit sitt beslut att hålla honom och andra framträdande kurdiska ledare kvar i fängelse.

Fredsprocessen, som väckte stort internationellt intresse när den inleddes förra året, sågs initialt som ett potentiellt genombrott efter årtionden av konflikt som krävt mer än 40 000 liv. Den turkiska presidenten Recep Tayyip Erdoğans regering signalerade då en vilja att ompröva sin hållning gentemot den kurdiska frågan, delvis påverkad av ekonomiska utmaningar och diplomatiska påtryckningar från både EU och USA.

Vapenvilan som etablerades har visserligen hållit, vilket har lett till en märkbar minskning av våldsamma sammandrabbningar i sydöstra Turkiet och längs den irakiska gränsen. Detta har välkomnats av lokalbefolkningen i de kurdiskdominerade områdena, där vardagslivet under lång tid präglats av militära operationer och säkerhetsåtgärder.

Experter på området pekar på flera komplicerande faktorer bakom dödläget. Dr. Mehmet Akif, statsvetare vid Istanbuls universitet, förklarar: ”Turkiets klassificering av PKK som en terrororganisation, en ståndpunkt som delas av EU och USA, gör det politiskt svårt för Erdoğan att ge efter för krav på frisläppande av fångar utan konkreta motprestationer.”

Samtidigt har kurdiska representanter betonat att verklig försoning kräver juridiska och humanitära gester från den turkiska staten, inklusive ett omprövande av statusen för politiska fångar.

Den internationella reaktionen på det nuvarande dödläget har varit blandad. EU:s utrikeschef har uppmanat båda parter att ”inte låta denna historiska möjlighet gå förlorad”, medan amerikanska diplomater har erbjudit sitt stöd som medlare om det skulle behövas.

Den ekonomiska dimensionen spelar också en viktig roll. Turkiets ekonomi, som länge lidit av hög inflation och en försvagad lira, skulle gynnas avsevärt av ökad stabilitet i landets sydöstra regioner. Dessa områden, som är rika på naturresurser och har betydande jordbrukspotential, har under årtionden hämmats i sin utveckling på grund av konflikten.

För den kurdiska civilbefolkningen står mycket på spel. Leyla Zana, prominent kurdisk aktivist, uttryckte nyligen: ”Vi har sett många fredsinitiativ komma och gå. Vad vi behöver nu är konkreta steg som visar att båda sidor är villiga att kompromissa för långsiktig fred.”

Turkiet-experten Nilüfer Göle vid Sciences Po i Paris menar att fredsprocessens framtid till stor del beror på inrikespolitiska faktorer: ”Erdoğan måste balansera mellan nationalistiska krafter inom Turkiet, som motsätter sig eftergifter gentemot kurdiska intressen, och det internationella samfundets förväntningar på en fredlig lösning.”

Medan diplomatiska kontakter fortsätter bakom kulisserna, råder en försiktig avvaktan bland befolkningen i de berörda regionerna. Den tillfälliga frånvaron av våldsamma konflikter uppskattas, men många är skeptiska till utsikterna för en varaktig politisk lösning.

Observatörer betonar att båda sidor måste visa konkret vilja att gå vidare med förhandlingarna genom att erbjuda meningsfulla kompromisser. Utan sådana steg riskerar den nuvarande vapenvilan att bli ännu ett kortvarigt andrum i en långvarig konflikt som fortsatt formar både Turkiets inrikespolitik och regionala ställning.