Mångmiljonär i New York: Jag vill betala mer skatt

I det oanade skiktets värld – New Yorks rika väljer sida i skattdebatten

I oansat grått skägg och väderbiten skidjacka som hänger över rumpan kunde den gänglige Craig Kaplan lätt misstas för en av Manhattans fattigpensionärer.

I själva verket kontrollerar Craig Kaplan en historisk förmögenhet. Han är gift med Anne Hess, barnbarnbarn till Julius Rosenwald, en amerikansk entreprenör som delägde och styrde Sears kring förra sekelskiftet. Under en period var Sears USA:s största detaljhandelskedja – ett Clas Ohlson på steroider.

Anne och Craig har varit gifta i 35 år. Tillsammans har de skänkt hundratusentals dollar till demokratiska politiker och ofta öppnat sitt hem för pengainsamlingar till progressiva intressen.

Men Craig Kaplan talar än idag om hustruns ärvda rikedomar med ett slags fascinerad distans i rösten. Han framstår mer som en museiguide än som en jämbördig partner när han redogör för den storslagna bakgrunden till Annes förmögenhet.

”Mr Sears älskade att sätta ihop katalogen men hade ingen jävla aning om hur man levererade varorna! Rosenwald byggde upp distributionen. Och någon gång i början av förra seklet ringde Rosenwald upp en av sina kontakter bland de amerikanska tyskjudarna. Om det var mr Goldman eller mr Sachs vet vi inte – men tillsammans gjorde man den första börsintroduktionen,” berättar han.

Hustruns familjehistoria har betydelse för parets inställning till den socialistiska borgmästaren Zohran Mamdanis vallöfte om att höja skatten för New Yorks rika. Trots att Mamdaniskatten riskerar att nagga parets pengar i kanten är Craig och Anne varma anhängare av reformen.

Generositeten grundar sig ytterst i Rosenwalds noblesse oblige – tanken att rikedom förpliktigar. Även på det området lämnade hustruns förfader ett tungt arv.

Decennier innan rassegregationen upphörde finansierade Rosenwald hundratals skolor åt afroamerikanska barn över hela Södern. John Lewis, som senare blev en framträdande ledare inom medborgarrättsrörelsen, utbildades på en sådan Rosenwaldskola i Alabama.

Den våldsamma amerikanska ojämlikheten rymmer även sådana allianser – avgörande för det välstånd som skapades i USA decennierna efter Andra världskriget.

När Craig Kaplan ska förklara varför rika bör beskattas hårdare hamnar han ofta i närhistorien.

”I takt med att ojämlikheten blir mer uppenbar blir också behovet av lösningar på ojämlikheten mer uppenbar,” säger han. ”Vi måste återvända till det amerikanska ideal som rådde under 1930-, 40- och 50-talen, då USA var ett tydligt kapitalistiskt samhälle som producerade välstånd trots att marginalskatten för de mest förmögna var så hög som 91 procent. I dag finns ett tak på 39 procent.”

Kaplan fortsätter: ”Landet gick bra ekonomiskt samtidigt som vi som nation gjorde demokratiska framsteg på medborgarrättsfronten, på integrationsområdet och inom utbildningsväsendet.”

Craig Kaplan företräder sammanslutningen Patriotiska miljonärer. Tillsammans med bland andra serieentreprenören Walt Disneys brorsdotter Abigail kämpar han för att reformera skattesystemet inifrån aristokratin.

Gruppens retorik är självspäkande: ”Rika amerikaner som vi har riggat skattelagen för att ge oss själva otaliga utdelningar, vilket innebär att arbetande människor betalar högre skattesatser än miljardärer. Vi måste bygga ett skattesystem som sätter stopp för den extrema ojämlikhet som hotar vår ekonomi och vår demokrati.”

Invändningarna mot Mamdanis skatteförslag är välkända: Högre skatter skulle driva de rika söderut, mot det friare företagarklimatet i Miami eller Austin.

Hedgefondförvaltaren Bill Ackman varnade redan inför borgmästarevalet i november 2025: Röstar ni fram socialisten Mamdani kommer de rika att ta sina inkomster, sina arbetstillfällen och kostsamma vanor till de nya tillväxtcentrumen i Florida och Texas.

Craig Kaplan avfärdar sådana farhågor.

”Kostnaden för flyttgubben skulle överskrida den föreslagna skatten!” säger han.

Om Mamdani får igenom den föreslagna skatten skulle en New York-bo som tjänar 1 miljon dollar eller mer om året tvingas avvara ytterligare 20 000 dollar i skatt, omkring 200 000 kronor.

”Skulle nån dra från stan på grund av det?” frågar han retoriskt.

Det räcker med att titta sig omkring, menar Kaplan. Överallt byggs det.

”Uppenbarligen gör smarta människor kalkylen att folk med pengar inte är på väg härifrån. Annars skulle inte byggherrar planera för den där penthousevåningen på 94:e våningen.”

Det är snarare den andra inkomstgruppen, påpekar han, som tvingas utvandra.

”Folk som inte har råd att bo kvar. Allmännyttan är underfinansierad. Just därför behövs högre skatter.”

I Kalifornien finns samtidigt ett förslag som skulle tvinga boende med en förmögenhet på över 1,1 miljarder dollar att betala en engångsskatt på 5 procent av tillgångarna. Enligt oberoende analyser skulle delstaten tjäna tiotals miljarder dollar på reformen, men också riskera att förlora hundratals miljoner dollar i löpande skatteintäkter om miljardärerna i fråga flyttar.

I New York vill den nyinstallerade borgmästaren Zohran Mamdani höja inkomstskatten för de omkring 35 000 personer som tjänar över 1 miljon dollar om året med 2 procentenheter, från 3,9 procent till 5,9 procent.