Artikel

Armenien står inför ett vägval av historiska dimensioner när landet går till valurnorna på söndag. Det som på ytan ser ut som ett ordinarie parlamentsval kan i praktiken bli avgörande för landets framtida geopolitiska tillhörighet – antingen fortsatt under Rysslands inflytande eller en ny väg mot väst och närmare samarbete med Europeiska unionen och USA.

I centrum för denna maktkamp står landets premiärminister Nikol Pasjinjan, som steg för steg har arbetat för att frigöra det tidigare Sovjetrepubliken från Moskvas grepp. Hans politik har inte gått obemärkt förbi i Kreml, som nu öppet arbetar för att stoppa Armeniens västvändning.

Armenien, ett litet bergigt land i Sydkaukasus med knappt tre miljoner invånare, har sedan självständigheten 1991 varit tätt knutet till Ryssland genom ekonomiska, militära och politiska band. Landet är medlem i den ryskledda militäralliansen CSTO (Collective Security Treaty Organization) och har historiskt sett varit beroende av rysk säkerhetspolitisk support, inte minst i den långvariga konflikten med grannlandet Azerbajdzjan om den omstridda Nagorno-Karabach-regionen.

Men under Pasjinjans ledning, som kom till makten efter den så kallade sammetsrevolutionen 2018, har tonen gentemot Moskva gradvis skärpts. Premiärministern har öppet kritiserat Rysslands bristande stöd under konflikten med Azerbajdzjan, särskilt efter att azerbajdzjanska styrkor 2023 återtog kontrollen över Nagorno-Karabach, vilket ledde till att nästan hela den armeniska befolkningen i regionen flydde.

Detta misslyckande från Rysslands sida att skydda sin allierade har fungerat som en katalysator för Armeniens omorienteringsprocess. Pasjinjan har sedan dess aktivt sökt närmare samarbete med västliga makter. Landet har intensifierat sitt samarbete med EU genom olika partnerskap och har även genomfört gemensamma militärövningar med USA, något som tidigare varit otänkbart för en rysk allierad i regionen.

Moskva har reagerat kraftfullt på denna utveckling. Ryska statliga medier har ökat sin kritik mot den armeniska regeringen, och Kreml har inte dolt sitt missnöje med landets västvändning. Ryssland har historiskt sett Sydkaukasus som sin naturliga intressesfär, och förlusten av inflytande över Armenien skulle utgöra ytterligare ett bakslag för Moskvas geopolitiska ställning i regionen.

Söndagens val kommer därför att bli ett lackmustest för Pasjinjans politik. Opposition mot hans västvändning finns både internt i landet och från externa aktörer. Delar av den armeniska befolkningen är djupt skeptiska till att bryta med Ryssland, som trots allt länge varit landets viktigaste beskyddare. Samtidigt har missnöjet med Moskvas passivitet under Nagorno-Karabach-krisen skapat utrymme för ett omtänkande.

Valresultatet får betydelse långt utanför Armeniens gränser. För EU och USA representerar Armenien en möjlighet att utöka sitt inflytande i en strategiskt viktig region som traditionellt dominerats av Ryssland. För Moskva handlar det om att behålla kontrollen över en region som anses central för ryska säkerhetsintressen.

Armeniens geografiska position gör landet extra intressant i det geopolitiska spelet. Landet gränsar både till Turkiet, en Nato-medlem, och Iran, vilket ger det strategisk betydelse för flera regionala makter. En omorientering västerut skulle kunna förändra maktbalansen i hela Sydkaukasus-regionen.

Samtidigt står Armenien inför betydande ekonomiska och säkerhetspolitiska utmaningar. Att bryta med Ryssland innebär att landet måste hitta nya säkerhetsgarantier och handelspartners. EU och USA har ännu inte visat sig villiga att erbjuda samma nivå av militärt stöd som Ryssland historiskt har gjort, även om detta stöd i praktiken visat sig vara opålitligt.

När vallokalerna öppnar på söndag står således Armenien vid ett vägskäl. Väljarna får avgöra om landet ska fortsätta på vägen mot väst eller återvända till den traditionella alliansen med Moskva. Oavsett utfall kommer valet att få långtgående konsekvenser för regionens framtida maktbalans.