Michael Winiarski: Att gulla med Trump är ingen valvinnare för högernationalister

Europeisk nationalism står stark trots Trumps polariserande politik

När Donald Trump valdes till USA:s president 2016 med sin ”Amerika först”-politik, befarade många att det skulle inspirera europeiska nationalistpartier att inta liknande ställningstaganden. Fyra år senare kan vi konstatera att situationen är mer nyanserad än så.

Trumps försök att splittra den europeiska gemenskapen har inte nått den framgång som många befarade. Skälet är enkelt men fundamentalt: äkta nationalism bygger på lojalitet mot den egna nationen – och det gäller även för Europas högerpartier.

För tyska nationalister kommer ”Tyskland först” alltid att vara viktigare än amerikanska intressen. På samma sätt prioriterar danska nationalister Danmarks suveränitet, medan brittiska nationalister värnar om Storbritanniens självständighet. Det är denna grundläggande princip som har visat sig vara en oväntad motkraft mot amerikansk påverkan i Europa.

”En riktig nationalist måste stå närmast sin egen nation”, förklarar statsvetaren Maria Bergström vid Uppsala universitet. ”Det innebär att lojaliteten alltid ligger hos det egna landet – inte hos en annan nations ledare, oavsett hur karismatisk denne må vara.”

Utvecklingen syns tydligt i flera europeiska länder. I Tyskland har Alternative für Deutschland (AfD) ofta kritiserat Trumps handelspolitik när den missgynnat tysk industri. Partiets ledning har vid flera tillfällen markerat att deras prioritet är tyska arbetstillfällen och tysk ekonomi, inte amerikanska intressen.

I Frankrike har Marine Le Pen och hennes parti Rassemblement National visserligen uttryckt beundran för Trumps tydlighet, men samtidigt kritiserat flera av hans utrikespolitiska beslut. Frankrikes intressen kommer alltid först för franska nationalister.

Även i östeuropeiska länder som Ungern och Polen, där ledare som Viktor Orbán och företrädare för PiS-partiet ibland uppvisat sympatier för Trump, har nationella intressen vägt tyngre än samarbete med USA när frågorna handlat om ekonomi eller regional säkerhet.

”Det är en paradox som många inte förutsåg”, menar Björn Lindahl, forskare i europeisk politik vid Göteborgs universitet. ”Nationalism kan faktiskt vara en förenande kraft mot yttre påtryckningar, eftersom varje nationalistisk rörelse värnar om sitt lands självständighet gentemot stormakter – oavsett om dessa kommer från öst eller väst.”

Trump försökte under sin tid som president aktivt påverka europeisk politik genom att stödja Brexit, kritisera NATO och EU samt uppvisa sympatier för högerorienterade rörelser i Europa. Hans strategi tycktes vara att försvaga den europeiska gemenskapen genom att uppmuntra nationalistiska strömningar.

Men resultatet blev inte det förväntade. Brexit-förespråkarna i Storbritannien, exempelvis, var tydliga med att deras projekt handlade om brittisk suveränitet – inte om att bli en amerikansk vasallstat. När Trump föreslog handelsvillkor som skulle gynna amerikanska intressen på bekostnad av brittiska, möttes han av motstånd även från högerhåll i brittisk politik.

”Nationalismens inneboende logik leder till att varje nationalistisk rörelse prioriterar sin egen nations intressen”, förklarar Anna Sundberg, expert på populistiska rörelser. ”Det kan innebära samarbete med likasinnade i andra länder, men bara så länge det främjar de egna nationella intressena.”

Detta betyder inte att Europa står enat. Tvärtom finns många spänningar mellan olika europeiska länder och politiska riktningar. Men dessa konflikter drivs primärt av europeiska intressen och motsättningar, inte av amerikansk påverkan.

Inför det amerikanska presidentvalet 2024 är lärdomen tydlig: oavsett vem som sitter i Vita huset kommer europeiska nationalister alltid att sätta sina egna länders intressen främst. Detta kan paradoxalt nog vara en stabiliserande faktor i en tid av geopolitisk osäkerhet.

Vad som återstår att se är om denna insikt kan leda till mer pragmatiska relationer över Atlanten – eller om nationella intressen på båda sidor kommer att leda till ökade spänningar mellan gamla allierade.