Michael Winiarski: Det blev inget av Irans ”totala kapitulation” – tvärtom

Donald Trump undertecknade nyligen ett avtal med Iran under en middag hos Frankrikes president Emmanuel Macron på slottet Versailles utanför Paris. Redan har kritiker dragit paralleller till ett annat historiskt avtal som slöts på samma plats – fredsavtalet efter första världskriget mellan Tyskland och de allierade segrarmakterna Storbritannien, Frankrike och USA.

Den historiska jämförelsen är inte menad som någon komplimang. Versaillesfreden 1919 tvingade Tyskland att kapitulera i en av modern historias mest kända underkastelser. Enligt kritiker befann sig Trump i en liknande situation när han tvingades avsluta konflikten med Iran. Han försvarade beslutet med att en fortsatt konflikt kunde utlösa en ekonomisk krasch och depression liknande den som drabbade världen 1929. Detta är en anmärkningsvärd omsvängning från Trumps tidigare ståndpunkt i början av kriget, när han krävde Irans ”totala kapitulation” som villkor för fred. Dessa ord har han nu blivit tvungen att ta tillbaka.

I den israeliska tidningen The Times of Israel beskrivs avtalet som ”en katastrofal kapitulation”. Även om detta kan stämma, är det inte i första hand USA som drabbas, trots att landet förlorar inflytande i Mellanöstern. Den verklige förloraren är Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som efter upprepade misslyckade försök äntligen lyckades övertala en amerikansk president – just Trump – att inleda krig mot Iran.

Anfallskriget var dock långt ifrån att eliminera det existentiella hot som Netanyahu menar att den islamistiska regimen i Teheran utgör. Tvärtom har regimen hamnat under kontroll av det hårdföra Islamiska revolutionsgardet, IRGC. Det är inte förvånande att den islamiska republikens ledare har tagit ett segerskutt efter att Trump signerade ramavtalet som ska öppna Hormuzsundet och häva alla sanktioner mot regimen i Teheran.

Även Trumps egna politiska allierade har svårt att dölja sin kritik. Tidningen New York Post skriver att ”Trumps Iran-deal ger den islamiska republiken stora direkta vinster – men USA ingenting”. Den republikanske senatorn Bill Cassidy uttrycker att ”Ronald Reagan roterar i sin grav. Irans nukleära ambitioner har inte tyglats, och de har lärt sig att ett hot mot Hormuzsundet fungerar”.

Det 14-punktsdokument som Trump och Irans president Masoud Pezeshkian undertecknade är inget fredsavtal i traditionell bemärkelse. Det är istället ett så kallat Memorandum of Understanding, ett samförståndsavtal som främst förlänger den nuvarande vapenvilan. Dokumentet innehåller inga iranska eftergifter på de punkter som enligt Trump motiverade anfallet från början. Ingenstans nämns Irans ballistiska robotar, inte heller landets stöd till terrorstämplade shiamuslimska grupper i Mellanöstern. Naturligtvis finns det heller inget omnämnande av någon regimförändring.

Formuleringen om kärnenergi – den mest känsliga frågan och själva grundargumentet för USA:s krig – skulle med viss god vilja kunna tolkas som att Iran har gett efter. I avtalet står: ”Iran upprepar att man aldrig kommer att producera kärnvapen”. Men detta är inget nytt. Att Iran inte ska skaffa atombomber är något landets ledare har upprepat många gånger tidigare. Redan på 1990-talet utfärdade landets dåvarande högste ledare, ayatolla Ali Khamenei, en fatwa, ett religiöst dekret som förbjöd landet att utveckla, lagra eller använda massförstörelsevapen.

Ett slutligt avtal om det iranska kärnenergiprogrammet ska nu förhandlas fram inom 60 dagar, det vill säga till mitten av augusti. Detta verkar vara en mycket utmanande tidtabell, särskilt med tanke på att JCPOA – det tidigare avtalet om begränsning av Irans nukleära kapacitet som Barack Obama slöt 2015 – krävde flera års förhandlingar. Alla viktiga kärnenergifrågorna förblir obesvarade: Ska Iran få behålla något av sitt anrikade uran? Och ska landet tillåtas fortsätta med anrikning för fredliga syften?

Under tiden ger ramavtalet Iran det mesta som regimen i Teheran kunde önska sig. USA lyfter blockaden mot iranska hamnar och Teheran får grönt ljus att exportera olja. Irans samtliga frysta tillgångar, som uppskattas till uppemot 150 miljarder dollar, ska stegvis frigöras. Iran välkomnas alltså tillbaka in i världsekonomin med öppna armar.

Dessutom ska de militära operationerna upphöra ”på alla fronter”, inklusive Libanon, vilket innebär ett stopp för Israels bombningar av Hizbollahs fästen i Beirut. Detta verkar dock inte Israel vara beredd att acceptera.

För några månader sedan hävdade Netanyahu att det amerikansk-israeliska kriget mot Iran skulle ”förändra Mellanösterns ansikte” till Israels fördel. Nu framstår det snarare som om kriget har förändrat regionen till Irans fördel. Samtidigt kan utvecklingen leda Trump närmare sitt mål om att USA ska dra sig tillbaka från Mellanöstern.

Detta formulerades tydligt i USA:s nationella säkerhetsstrategi från november 2025: ”Amerikas historiska skäl att fokusera på Mellanöstern kommer att avta”. Utfallet av Versaillesavtalet 2.0 kan därmed markera början på en ny geopolitisk era i regionen.