Michael Winiarski: Efter fiaskot lutar det åt ett ”humanitärt” fredspris

Den norska Nobelkommittén står inför en allt svårare uppgift: att försvara förra årets fredspris till den venezuelanska oppositionens ledare María Corina Machado och Edmundo González. Det som var tänkt som en markering för demokrati och mänskliga rättigheter har utvecklats till en infekterad debatt. Kritiker menar att priset inte bara missade målet – det fick också ett plågsamt efterspel, särskilt för Machado.

María Corina Machado är sedan flera år tillbaka en av de mest framträdande rösterna mot Nicolás Maduros regim i Venezuela. Hon grundade rörelsen Vente Venezuela och vann oppositionspartiernas primärval 2023 med stor marginal. Men regimens valmyndighet stoppade henne från att kandidera i presidentvalet. I hennes ställe ställde sig oppositionen bakom Edmundo González, som enligt både oppositionen och flera internationella observatörer vann valet i juli 2024. Maduro vägrade att erkänna nederlaget och utropade sig själv till segrare, vilket utlöste protester och ett hårt tillslag mot oppositionen.

Mot den bakgrunden valde Nobelkommittén att ge fredspriset till Machado och González. Motiveringen var att de stått i frontlinjen för en fredlig kamp för demokrati, frihet och rättsstatens principer. För kommittén handlade det om att uppmärksamma en situation som annars riskerar att glömmas bort. Venezuela sitter på några av världens största oljereserver, men är samtidigt ett land i ekonomisk fritt fall. Miljontals människor har flytt, inflationen har skenat och det politiska förtrycket har lett till omfattande internationell kritik. Att priset gick till oppositionen var därför ett tydligt ställningstagande mot Maduroregimen.

Men beslutet har också väckt frågor. En del kritiker anser att Nobelkommittén inte ska ge priset till personer som är mitt uppe i en pågående politisk konflikt. Andra har pekat på att Machado är en polariserande gestalt, även inom den venezuelanska oppositionen. Hennes skarpa uttalanden och krav på hårda sanktioner mot regimen har gjort henne kontroversiell. Vissa menar att priset riskerar att bli ett politiskt verktyg snarare än ett fredspris.

Det plågsamma efterspelet har förstärkt kritiken. Efter prisbeslutet har Machados situation inte blivit bättre. Tvärtom har hon fått leva under ständiga hot och med starkt begränsad rörelsefrihet. För en person som under lång tid kämpat mot en auktoritär regim innebär ett internationellt pris både en möjlighet och en risk. Det kan ge skydd genom ökad uppmärksamhet, men det kan också göra pristagaren till ett ännu större mål för regimens repressiva apparat. Den avvägningen borde kommittén ha gjort tydligare, menar flera bedömare.

Historien visar att Nobelkommitténs val ibland fått problematiska följder. Barack Obama fick fredspriset 2009, kort efter att han tillträtt som president, och kritiserades för att priset gavs i förtid. Aung San Suu Kyi, som fick priset 1991 för sin kamp mot militärstyret i Burma, mötte senare internationell kritik för sitt agerande medan rohingyafolket utsattes för övergrepp. Dessa exempel påminner om att ett fredspris inte är en garanti för att pristagarens framtida agerande ska leva upp till priset.

Frågan är nu hur Nobelkommittén ska gå vidare. För att undvika framtida misstag har flera röster höjts för att kommittén ska se över sina urvalskriterier. En del vill att kommittén i högre grad ska fokusera på konkreta fredsinsatser snarare än symboliska utmärkelser. Andra menar att priset fortfarande fyller en viktig funktion genom att skydda och synliggöra människorättsförsvarare i förtryckta länder. Den balansen är svår, men nödvändig.

För María Corina Machado är priset dock bara en parentes i en mycket allvarligare kamp. Det handlar om överlevnad, både för henne och för demokratirörelsen i Venezuela. Nobelkommitténs utmaning är att se till att dess beslut inte bara blir en symbolhandling, utan ett stöd som faktiskt gör skillnad. Annars riskerar kommittén att stå där igen – med ett pris som åldrats dåligt och en pristagare som fått betala priset.