Michael Winiarski: Nu tappar Ryssland kontrollen över sina militärbaser i Syrien

Efter 18 månader av intensiva förhandlingar har Moskva och Damaskus slutligen nått en överenskommelse om de ryska militärbasernas framtid i Syrien. Frågan har varit extremt känslig, inte minst med tanke på att det var just från dessa baser som Ryssland hösten 2015 ingrep i det syriska inbördeskriget med omfattande bombningar i syfte att stödja diktatorn Bashar al-Assad.

När den islamistiska rebellgruppen Hayat Tahrir al-Sham under ledning av Ahmed al-Sharaa drev bort al-Assad i december 2024, blev det tydligt att president Vladimir Putin hade drabbats av en allvarlig geopolitisk motgång. Att Ryssland inte förmådde ingripa för att rädda sin viktigaste allierade i Mellanöstern berodde till stor del på att samtliga militära resurser var bundna i det storskaliga anfallskriget mot Ukraina. För Putin innebar detta en betydande prestigeförlust och ett hårt slag mot hans stormaktsambitioner i regionen.

Efter sin störtande flydde diktatorn al-Assad med sin familj till Moskva. Samtidigt lämnade det iranska revolutionsgardets elitsoldater Syrien tillsammans med shiamuslimska milismän från libanesiska Hizbollah. Den nya regimen i Damaskus, under ledning av den tidigare rebelledaren al-Sharaa, förklarade att det krigsdrabbade och splittrade landet nu skulle börja läkas.

Den utrikespolitiska inriktningen genomgick en dramatisk förändring. Medan al-Assad hade förlitat sig på stöd från Ryssland och Iran, har al-Sharaa istället valt att bygga nära förbindelser med Turkiet och de sunnimuslimska monarkierna vid Persiska viken, samtidigt som han arbetar för förbättrade relationer med västvärlden. Denna strategiska omsvängning har redan gett konkreta resultat – USA är på väg att ta bort Syrien från listan över länder som stödjer terrorism.

En central symbolfråga i den nya maktkonstellationen var vad som skulle hända med Khmeimim, den ryska flygbasen, och Tartus, Rysslands enda flottbas i Medelhavet. Basen i Tartus etablerades redan av Sovjetunionen i början av 1970-talet och har länge haft strategisk betydelse för rysk närvaro i regionen. De flesta bedömare räknade med att baserna snart skulle tvingas stänga.

Under en inledande period rådde betydande osäkerhet, och uppgifter cirkulerade om att Ryssland redan hade börjat dra tillbaka militär från Syrien, inklusive ubåtar och stridsflygplan. Samtidigt inleddes försiktiga överläggningar mellan Moskva och de nya ledarna i Damaskus. Ryssland hade trots den svaga positionen fortfarande vissa förhandlingskort att spela ut, framför allt det faktum att Syrien är starkt beroende av rysk olja för sin ekonomi.

I oktober 2025 reste Ahmed al-Sharaa till Moskva för att för första gången träffa Putin. Mötet var remarkabelt – en man som i Moskva hade stämplats som terrorist satt nu vid förhandlingsbordet med en ledare som varit delaktig i hundratusentals syriers våldsamma död under 13 års inbördeskrig. Trots den besvärliga historiken förklarade båda ledarna sig redo för en ”nystart”, och förhandlingarna om militärbasernas framtid tog fart på allvar.

Nu har parterna enats om en avsiktsförklaring om baserna, även om detaljerna inte är helt tydliga. Enligt avtalet ska de ”civila anläggningarna” i Khmeimim och Tartus gradvis återlämnas från Ryssland till den syriska staten. De militära delarna ska däremot omstruktureras till ett gemensamt ryskt-syriskt träningscenter, men vad detta konkret innebär i praktiken är fortfarande oklart.

Uppgörelsen framstår som en kompromiss där Rysslands militära närvaro reduceras avsevärt, men där landet inte helt tvingas överge sin bas i Medelhavet. Ryssland får behålla ett visst fotfäste i regionen, men på ett sätt som inte utgör något direkt potentiellt hot mot den nya regeringen i Damaskus.

Även om uppgörelsen med Moskva innehåller en del oklarheter – exempelvis hur stor del av den ryska militären som kommer att bli kvar i Syrien – markerar den en ny geopolitisk verklighet i Mellanöstern. Rysslands inflytande i regionen har minskat dramatiskt, vilket står i stark kontrast till den position man hade under al-Assads regim.

Avtalet återspeglar också den förändrade maktbalansen efter Rysslands fokusering på Ukraina. Den strategiska närvaron i Medelhavet, som länge varit en hörnsten i rysk utrikespolitik, har fått vika för mer akuta militära prioriteringar. För Syrien innebär överenskommelsen en möjlighet att balansera mellan olika internationella aktörer utan att helt alienera någon part, samtidigt som landet kan börja arbeta mot en mer stabil framtid efter decennier av konflikt.