Michael Winiarski: Trumps avtal med Iran kan bli ”sämre” än Obamas

Motstridiga signaler fortsätter att strömma från Washington och Teheran angående hur och när de stridande parterna kan komma överens om att avsluta konflikten kring Persiska viken. På förhandlingsbordet ligger nu ett första förslag om att förlänga den sköra vapenvilan med upp till 60 dagar och samtidigt återöppna Hormuzsundet för sjötrafik.

Detta första steg, som benämns ”memorandum of understanding”, innehåller en sorts vägkarta för en lösning av konflikten. De mest känsliga tvistefrågorna skjuts dock upp till kommande förhandlingar. Hormuzsundet är en strategiskt avgörande vattenväg genom vilken en betydande del av världens oljetransporter passerar, vilket gör kontrollen över sundet till en maktfaktor med global räckvidd.

Den första och mest centrala frågan rör USA:s krav på en tydlig begränsning av Irans möjlighet att skaffa sig atomvapen. Teheran har signalerat en viss öppenhet att kompromissa, men det återstår att se hur långt landet är berett att gå. Ledarna i Teheran vägrar emellertid att ge efter på två punkter som ingick i Trumps ursprungliga argument för att anfalla Iran.

Den ena punkten gäller ett stopp för stödet till den libanesiska rörelsen Hizbollah och andra väpnade miliser i regionen. Den andra handlar om att sätta en gräns för Irans arsenal av lång- och medeldistansmissiler. Dessa frågor har länge varit centrala i regionens maktbalans och representerar kärnpunkter i Irans utrikespolitiska strategi.

I utkasten till ett ramavtal nämns av förklarliga skäl inget om en ”regimförändring” i Teheran, trots att detta tidigare har varit en del av den amerikanska retoriken. Däremot kräver Iran att en uppgörelse ska innefatta ett stopp för Israels krig i Libanon, som ur iranskt perspektiv utgör en del av den större konflikten i Mellanöstern. I så fall måste Trump få Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att gå med på en vapenvila och ett slut på ockupationen av södra Libanon.

Ett nytt avtal med Iran kommer oundvikligen att ge anledning till jämförelser med den överenskommelse om att begränsa Irans kärnteknologiska aktivitet som dåvarande presidenten Barack Obama förhandlade fram 2015. Trump sågade då avtalet, känt som JCPOA (Joint Comprehensive Plan of Action), som ”ett av de värsta och mest ensidiga som USA någonsin slutit”.

Efter att Trump tillträdde som president första gången 2017 drog han ut USA ur avtalet. Sanktionerna mot Iran återinfördes och Vita huset inledde en politik med ”maximalt tryck” mot regimen. Expertis inom kärnvapenkontroll menar att detta beslut faktiskt förde Iran närmare kärnvapen istället för längre ifrån dem. Iran svarade på Trumps agerande med storskalig urananrikning, utan någon insyn från omvärlden.

Tio år senare är Trump tillbaka i Vita huset och har försökt tvinga Iran att ge efter med hjälp av ett kontroversiellt anfallskrig som gavs namnet ”Operation Epic Fury”. USA:s och Israels anfall kom just när Iran befann sig i förhandlingar med amerikanska företrädare om begränsningar i det iranska kärnteknologiprogrammet. Förhandlingarna avbröts omedelbart.

Kriget gav emellertid inte det resultat Trump hade hoppats på. Istället fick Iran plötsligt ett nytt trumfkort: kontroll över Hormuzsundet och därmed makt över betydande delar av världsekonomin. Dan Shapiro, en tidigare USA-ambassadör i Israel, konstaterade på X att Iran visat att de kan kontrollera sundet genom att attackera sina grannar och amerikanska baser i regionen och orsaka betydande skador.

Det blev tydligt för omvärlden att Trumps krig snarare stärkte Irans ställning i regionen. Även om en stor del av regimens ledande politiker och militärer dödades av USA och Israel, och landet åsamkades omfattande förstörelse, sitter den islamistiska regimen kvar vid makten. Den nye högste ledaren Mojtaba Khamenei, som efterträdde sin far ayatolla Ali Khamenei efter dennes död i ett israeliskt bombanfall i februari 2026, är förmodligen mindre benägen att göra eftergifter. Dessutom har det islamiska revolutionsgardet ökat sitt inflytande.

USA befinner sig därmed inte bara tillbaka på ruta ett, utan i ett sämre läge än innan Trump startade kriget. Många klassade snabbt Trumps krigsföretag som ett strategiskt bakslag och döpte om det till ”Operation Epic Disaster”.

I det som hittills har läckt ut om innehållet i ramöverenskommelsen ingår stegvisa lättnader av sanktionerna mot Iran. Teheran ska åter få tillgång till ett antal miljarder frysta dollar som tidigare blockerats. Iran lovar att inte skaffa kärnvapen, vilket landet alltid har hävdat varit linjen. Hur en sådan garanti konkret ska utformas och verifieras blir föremål för fortsatta förhandlingar.

Trump skulle aldrig offentligt erkänna att han ångrar ett beslut. Men det är uppenbart att han vill ta sig ur kriget så snart som möjligt. Det innebär att han kommer att tvingas acceptera villkor som är långt ifrån vad han föreställde sig då USA och Israel anföll Iran. Då var målet att decimera Irans försvarsförmåga, utplåna alla kärnteknologiska anläggningar och om möjligt också störta den islamiska republikens regering.

Ingenting av detta har uppnåtts. Följden är att Trump till slut inte har annat val än att sätta sin signatur på ett nytt avtal med Iran som troligen inte kommer att vara ”bättre” än Obamas tidigare avtal. En knepig fråga blir bland annat vad som ska hända med de dryga 400 kilogram av uran nära kärnvapenklass, anrikat till 60 procent, som är gömda någonstans i Iran. USA vill att materialet ska skickas ut ur landet, medan Iran säger nej.

Det som skiljer nuläget från 2015 är att USA och Israel i det senaste kriget tillfogade Irans kärnanläggningar i Natanz, Fordow och Isfahan omfattande skador. För tillfället pågår ingen urananrikning i dessa anläggningar. Oavsett det slutliga avtalets innehåll kan man förvänta sig att Trump kommer att deklarera seger, även om resultatet inte motsvarar de ursprungliga målen med den militära operationen.