Det var endast tre veckor sedan som ett ramavtal, eller en avsiktsförklaring, undertecknades mellan Iran och USA. President Donald Trump och det iranska parlamentets talman Mohammad Bagher Ghalibaf satte sina namn på ett dokument som skulle innebära en 60 dagar lång vapenvila. Tanken var att parterna under denna period skulle förhandla fram ett permanent fredsavtal.

Men redan nu, efter bara 20 dagar, verkar överenskommelsen hänga på en skör tråd. Tvärtom mot vad man kunde hoppas på har de senaste dagarna präglats av eskalering. Iran har genomfört angrepp mot olje- och gasfartyg från Saudiarabien och Qatar. USA har svarat med bombningar av iranska hamnar och militära anläggningar vid Persiska viken. Iran har i sin tur attackerat amerikanska mål. Tecknen tyder på att ingen av parterna för närvarande är redo för seriösa förhandlingar.

Det ursprungliga ramavtalet lämnade många centrala frågor obesvarade. Ingen av de ursprungliga frågor som Trump angav som motivering för att inleda anfallet mot Iran i februari adresserades i avtalet. Varken Irans kärnvapenkapacitet, Irans ballistiska robotar eller Irans stöd till väpnade miliser i regionen fick någon lösning. Kärnenergifrågorna sköts upp till framtida förhandlingar, medan varken robotsystemen eller de iranska proxygrupperna i Mellanöstern ens nämndes i avtalet.

Enligt internationella experter innebar ramavtalet därför en klar vinst för Iran. Trots att stora delar av den iranska statsledningen, inklusive den högste ledaren ayatolla Ali Khamenei, dödats och landets militära förmåga och ekonomi svårt skadats, sitter regimen fortfarande kvar vid makten. Möjligen är den till och med säkrare än tidigare. USA lyckades inte uppnå ett enda av sina mål, medan Iran fick ett nytt ekonomiskt och politiskt vapen i sin arsenal: kontrollen över Hormuzsundet, en av världsekonomins absolut viktigaste livlinor.

Avtalet handlade därför i första hand om att upphäva blockaden av Hormuzsundet, som varit öppen för fartygstrafik fram till USA:s och Israels anfall. Dessutom skulle en del amerikanska sanktioner lyftas, bland annat de som riktar sig mot Irans oljeexport. Olja är Irans viktigaste exportvara och sanktionerna har länge försvagat landets ekonomi.

Trump uttalade sig på onsdagen om situationen och sade att ”vapenvilan med Iran är sannolikt över” för hans del. Han kallade det för slöseri med tid att förhandla med ”sjuka människor”. Detta är dock uttalanden som USA-presidenten kommit med otaliga gånger tidigare, utan att det nödvändigtvis har inneburit någon större förändring i praktiken. Trump tillade dessutom att hans förhandlingsteam kan fortsätta överläggningarna, vilket tyder på att dörrarna inte är helt stängda.

Mohammad Bagher Ghalibaf, som fungerar som Irans chefsförhandlare, anklagade å sin sida USA för att bryta mot ramavtalet från juni genom sina attacker. ”Tiden för utpressning är över, vi kommer inte att ge oss”, skrev Ghalibaf på den sociala medieplattformen X. Hans uttalande speglar en hårdnande ton från iransk sida.

Det är dock inte uteslutet att förhandlingarna kan återupptas inom kort. Om några dagar, efter att den sju dagar långa begravningsceremonin för ayatolla Khamenei har avslutats, kan parterna möjligen sitta vid förhandlingsbordet igen. Då kommer kärnfrågan att bli kontrollen över Hormuzsundet. Iran vill under inga omständigheter släppa sitt nyvunna grepp över den strategiska vattenvägen. USA vill för sin del återgå till läget före anfallskriget, då ingen enskild stat reglerade trafiken i sundet.

Hur denna knut ska kunna lösas upp är i nuläget mycket svårt att se. Hormuzsundet är en kritisk passagepunkt för global oljetransport, och omkring en femtedel av världens oljeförsörjning passerar genom denna smala vattenväg. Kontrollen över sundet ger därför Iran en betydande maktposition i världsekonomin.

Ledarna i Iran behöver emellertid en period av lugn för återuppbyggnad av landet. Krigsskadorna är omfattande och ekonomin behöver stabiliseras. Ett nytt storkrig är inte heller något som Trump har intresse av, särskilt med tanke på att han nu bör ha insett att det inte går att besegra den islamiska republiken enbart med ett bombkrig. Militära operationer har visat sig vara otillräckliga för att uppnå regimskifte eller tvinga fram en total kapitulation.

Frågan är dock om Trump har lärt sig denna läxa eller om han riskerar att upprepa samma misstag. Situationen förblir mycket osäker och de kommande dagarna och veckorna blir avgörande för huruvida någon form av fredsprocess kan räddas eller om regionen åter hamnar i öppen konflikt.