Michael Winiarski: Yankee-imperialismen tillbaka i full skala

USA:s ingripande i Venezuela: En återgång till latinamerikansk interventionism

USA:s militär och säkerhetstjänst har genomfört en dramatisk aktion mot Venezuela genom att tillfångata – eller snarare kidnappa – landets diktatoriske ledare Nicolás Maduro. Händelsen har slående likheter med tidigare amerikanska interventioner och USA-stödda statskupper i Latinamerika.

Historiskt sett har USA varit inblandat i flera regimskiften i regionen. När Chiles demokratiskt valde president Salvador Allende störtades och mördades 1973, skedde det med direkt hjälp från CIA. Ett liknande scenario utspelade sig 1989 när Panamas diktator Manuel Noriega störtades genom en öppen amerikansk militärintervention. Noriega greps, fördes till Florida och dömdes till 40 års fängelse för narkotikabrott.

Nu har även Maduro flugits ut ur Venezuela och ska ställas inför rätta i USA med anklagelser om narkotikasmuggling. Ingripandet kommer efter en längre tids upptrappning från amerikansk sida. Sedan september har USA genomfört attacker mot påstådda venezuelanska ”narkotikaterrorister” i Karibiska havet och Stilla havet, där över 100 människor rapporteras ha dödats.

Trump har dessutom beordrat CIA att utföra hemliga operationer inne i Venezuela. USA har stationerat sin största militärstyrka i området på flera decennier, inklusive ett hangarfartyg och ett landstigningsfartyg, samtidigt som man infört en blockad mot venezuelanska oljefartyg.

Denna aggressiva hållning signalerar en återgång till den så kallade Monroedoktrinen från 1800-talet, som fastslog USA:s dominans över det västra halvklotet. Även om detta delvis överensstämmer med Trumps nya nationella säkerhetsdoktrin, står det i kontrast till doktrinens uttalade mål att undvika militära interventioner utomlands, med den amerikanska kontinenten som undantag.

Anfallet mot Venezuela ger slagordet ”America First” en helt annan innebörd än vad väljarna förespeglades inför presidentvalet. Många amerikaner trodde att fokus skulle ligga på USA:s inhemska problem, men nu visar det sig att uttrycket snarare handlar om Washingtons ambition att utöva överhöghet över hela den amerikanska kontinenten.

Venezuela är inte det enda målet för Trumps militära äventyr. Under julhelgen attackerade USA påstådda IS-terrorister i nordvästra Nigeria med Tomahawkrobotar, med motiveringen att de dödar kristna nigerianer. Trump har även hotat med militärt ingripande mot regimen i Iran, både i samband med de regeringsfientliga protesterna där och som stöd för en eventuell israelisk attack mot iranska militäranläggningar.

Motiven bakom USA:s ingripande i Venezuela är inte helt tydliga. Trump hävdar att venezuelanska drogkarteller ”förgiftar amerikanerna”, men statistiskt sett är mängden narkotika som kommer till USA från eller via Venezuela försumbar jämfört med andra länder. Detta antyder att narkotikabekämpning kan vara en förevändning för att störta Maduros regim.

En mer trolig förklaring är Trumps intresse för Venezuelas enorma oljetillgångar, som anses vara världens största. Vita husets stabschef Susie Wiles har antytt detta i intervjuer.

USA:s utrikesminister och nationella säkerhetsrådgivare Marco Rubio, son till exilkubaner, anses vara hjärnan bakom kampanjen mot Venezuela. För Rubio kan Maduros fall vara ett strategiskt steg mot hans större mål att även se regimen i Kuba falla, eftersom Havanna är ekonomiskt beroende av Venezuela för sin överlevnad.

För Trump, som har omstridda relationer med ledare som Vladimir Putin och Benjamin Netanyahu, verkar det ha liten betydelse att anfallet mot Venezuela strider mot internationell rätt och möjligen även mot USA:s egen lagstiftning. För omvärlden blir detta ytterligare ett tecken på att USA inte längre kan räknas som en försvarare av folkrätten, utan istället har anslutit sig till länder som Kina och Ryssland i en världsordning där stormakterna delar upp världen i inflytelsezoner.