”Min far var en massmördare som aldrig erkände sin skuld”

En septemberdag 1946 såg han sin far för allra sista gången. Det var på fängelset för de åtalade i Nürnberg. Pappan, Hans Frank, satt bakom en glasruta.

Hela familjen hade åkt dit med tåg. De hade inte längre någon chaufför och Mercedes.

De fick tio minuter med fadern.

– Jag satt i mammas knä. Pappa log mot mig och sade: Snart ska vi fira jul och ha det så skoj tillsammans på Schoberhof!

Sjuårige sonen Niklas, dagen till ära klädd i sina bayerska läderbyxor, visste: Det var inte sant. De skulle aldrig mer träffas i familjens hus i Bayern.

Fadern skulle bli hängd.

– Jag var så besviken. Varför ljög han? Han visste ju att han skulle avrättas. Men där satt han och snackade om hur vi skulle fira jul tillsammans, berättar Niklas Frank, 85, medan han drar ett bloss på sin cigarrett och suckar.

– Det var för djävligt.

Författaren och journalisten Niklas Frank kedjeröker Camel-cigarretter. En halv cigarrett åt gången. Genom de stora fönstren silas morgonsolen, lusthuset vi sitter i fylls sakta av disig tobaksrök. Frank bor på en vacker gammal bondgård från 1700-talet, på Schleswig-Holsteins öppna, sanka strandmarker.

Huset ligger några kilometer från floden Elbes mynning mot Nordsjön. Danska gränsen ett femtiotal kilometer bort.

I tre decennier har han forskat i och skrivit om sin nazistiske far. Niklas Frank är vad man på tyska kallar en Täterkind. Det betyder att vara barn till en av de nazistiska förbrytarna under andra världskriget.

Det finns olika sätt att hantera den positionen. Många barn till höga nazister i Tyskland har tigit. Frank gör tvärtom. Han har skrivit åtta böcker om Tyskland och sin familj, och de är obarmhärtiga.

Sin far beskriver han som en feg opportunist. Modern som en hjärtlös medlöpare.

De fyra äldre syskonen har tagit avstånd från böckerna.

– Min äldste bror Norman sade: ”Jag vet att far var en förbrytare, men jag älskade honom.” Han var ju född 1928 så han mindes mycket mer av vår pappa. Hemma var pappa ingen rabiat antisemit, utan otroligt kul och skojfrisk.

Mellanbrodern Michael var för sin del övertygad om att Förintelsen hade överdrivits.

– Jag tror vi båda var kring femtio när han sade till mig: ”Vem var det som befriade Auschwitz? Ryssarna! Du ser! Allt är propaganda.”

Äldsta systern Sigrid utvandrade till Sydafrika efter kriget. När Niklas Frank år 1987 gav ut sin första bok om pappan träffades de i Johannesburg.

– Vi kunde prata, men hon var skitsur på mig. Jag minns inte ens längre exakt vad hon sade. Bara att hon över huvud taget inte kunde godkänna min bok.

Nu är Niklas Frank den sista kvarlevande i syskonskaran. Han fortsätter rasa mot vad han kallar tigandet i Tyskland. Ett land som i själva verket är världskänt för sin så kallade Vergangenheitsbewältigung, det vill säga processen då man gör upp med sitt förflutna.

Men Frank anser tvärtom att tyskarna har gjort fel. Generationen från andra världskriget talade aldrig om för sina barn vad de egentligen gjort.

Eller framför allt: Vad de inte hade gjort.

– Alla var ju inte massmördare, som min far. De flesta valde bara att titta åt ett annat håll. De var fega och det borde de ha berättat för sina barn och barnbarn. I stället teg hela krigsgenerationen. Det blev som om brottslingarna under andra världskriget inte hade något med oss att göra.

Niklas Frank besöker fortfarande skolor och håller föredrag. De här besöken gör honom nu för tiden beklämd.

– När jag säger ordet jude i klassrummet är det som att lägga en grå slöja över klassrummet. Det uppstår en vansinnig spänning, ett slags förtäckt aggression. Tyskarna har fått nog av att konfronteras med Förintelsen. Ekonomin går dåligt, folk förlorar sina jobb på grund av AI och därför röstar man på AFD (högerradikala Alternativ för Tyskland).

I senaste tyska förbundsdagsvalet år 2025 blev AFD näst största parti.

Utanför lusthuset står en staty som Niklas Frank har låtit en fabrik i Schleswig-Holstein tillverka för runt 250 000 kronor. Den föreställer en krokodil som kramar en krokodiltår. Frank kallar den ett monument över den tyska skenheligheten.

– Det finns 450 minnesmärken över Förintelsen i Tyskland. Det här är det enda ärliga.

Barn till nazister framhåller inte sällan att deras fäder också var människor. Niklas Frank däremot föraktar öppet sin far. Mest av allt för att han ljög.

– Han kunde ha sagt: ”Nicki, jag är en massmördare. Jag kommer att bli hängd och det har jag förtjänat. Bli inte som jag.” Då hade jag kanske inte skrivit en enda bok om vår familj. I stället skrev han i sitt sista brev till min mamma att han aldrig var någon förbrytare.

Faderns försök att släta över det oförlåtliga har gjort Frank illusionslös.

– Min pappa tog ifrån mig förmågan att känna ömhet. Det var först efter att min hustru dog i cancer för fyra år sedan som jag fattade att jag troligen varit psykiskt sjuk under en stor del av mitt liv. Det begrep jag inte dessförinnan. Jag betraktade mig själv som en cool typ.

Hans Frank, född år 1900, var generalguvernör över det tyskockuperade Polen under andra världskriget. Han var klassiskt bildad. Talade italienska. Älskade Schiller, Nietzsche och Goethe. En skicklig pianist och angenäm sällskapsmänniska som gärna höll mottagningar på sitt polska slott i Krakow. Han såg bra ut, tyckte om att klä sig väl och hade 110 kostymer till sitt förfogande i rollen som generalguvernör.

Som far var han kärleksfull och närvarande. Det vet Niklas Frank tack vare sina äldre syskon.

– Jag var yngst av syskonen. Pappa misstänkte alltid att min egentliga far var hans bästa vän, som mamma hade haft en affär med. Därför stötte han bort mig. Det är antagligen en orsak till att jag haft lättare att ta avstånd från honom. Mina äldre syskon mindes hellre hur han skojade och nojsade med dem.

I oktober 1939 inföll Hans Franks stora stund: Hitler utnämnde honom till generalguvernör över det tyskockuperade Polen.

– Pappa hade fått beskedet av Hitler i Führerns pansartåg. Han kom hem, föll ned på knä inför mamma och sade: Brigitte, du ska bli drottning över Polen!

Niklas Frank har svårt att hålla sig för skratt.

Valet var i själva verket överraskande. Hans Frank, justitieminister för Bayern 1933–1934, var ingen tungviktare inom det nazistiska ledarskiktet. Han var visserligen en av 16 så kallade Reichsleiter eller riksledare, vilket betydde att han var betrodd av Hitler. Men de övriga höga nazisterna betraktade honom som en dilettant. Det gjorde framför allt SS-chefen Heinrich Himmler, som var Franks största fiende.

Sonen Niklas tror att Hitler ville ha en maximalt underdånig person i det polska generalguvernementet.

– Hitler kände min fars hundaktiga karaktär. Han skulle aldrig ställa till med problem.

När Polen hösten 1939 styckades av Sovjetunionen och Tyskland delades det upp i tre delar. Sovjetunionen annekterade östra delen (inklusive Galizien som i dag utgör västra Ukraina). Tyskland annekterade västra. Området som låg emellan, centrala och södra Polen inklusive Warszawa och Krakow, blev ett tyskt generalguvernement. Det hade cirka 11 miljoner invånare. Av dem var 1,5 miljoner judar.

Målet var att kolonisera regionen. Under en period på 10–15 år skulle 4–5 miljoner tyskar flytta in. Judarna skulle utplånas. Polacker och ukrainare (år 1941 utvidgades generalguvernementet med västra Ukraina) skulle bli slavar. Hans Franks uppdrag var att förbereda alltsammans. Han ledde en militärkoloni där 11 miljoner polacker övervakades av en halv miljon tyskar.

Den polska intellektuella klassen förföljdes. I Warszawa och Krakow grundades getton där de judiska invånarna tvingades leva under förfärliga förhållanden. Gettona stängdes efter två till tre år och de överlevande judarna transporterades till koncentrationslägren för att gasas ihjäl.

Under tiden levde Franks fem barn och hans hustru Brigitte lyxliv på det polska slottet Wawel i Krakow.

– Vi lekte kurragömma i kryptan där polska noblessen låg begravd. Jag hade en trampbil som jag körde omkring i gångarna och rammade tjänstefolket med, berättar Niklas Frank.

Mamma Brigitte hade näsa för affärer. Medan de bodde i Tyskland hade hon i flera år handlat med judiska köpmän, som hon köpte pälsar och tyger av. Nu fortsatte hon med att shoppa kläder av de inspärrade judarna i Krakow.

– Under första året fanns det fortfarande affärer kvar i gettot. Dit åkte hon med sin chaufför och köpte allt hon kunde lägga vantarna på. Vår barnflicka Hilde har berättat för mig att hon en gång vid hemkomsten sade: ”Barn, ingen gör sötare korseletter än judarna i gettot!”

Niklas Frank tillägger:

– Min mor tyckte om att göra affärer med judarna. För deras öde var hon däremot totalt likgiltig.

En gång fick yngste sonen själv följa med till Krakow-gettot på mammans uppköp. Han satt och väntade i Mercedesbilen tillsammans med sin barnflicka, medan Brigitte Frank handlade pälsar.

– Alla människor såg ledsna och betryckta ut. En pojke tittade på mig, och då räckte jag ut tungan åt honom. Han svarade inte, utan vände på klacken och gick. Jag triumferade – han var äldre än jag, ändå hade jag vunnit! Först som vuxen begrep jag att jag hade varit i ett getto.

En stor del av sina minnesbilder har Niklas Frank kontrollerat med barnflickan Hilde, som han intervjuade som vuxen.

– Hilde var storartad. All mänsklighet och humor som finns hos mig kommer från henne. Min mamma umgicks jag knappt med så länge vi bodde i Polen, hon var alltför upptagen. Jag lärde känna henne först efter kriget. När hon inte längre hade sin Mercedes, sin chaufför och alla väninnor.

Medan Brigitte Frank samlade på sig pälsar och korseletter fortsatte de tyska myndigheterna massmordet. I enlighet med den hemliga planen Aktion Reinhardt utplånades 1,47 miljoner judar i Generalguvernementet bara under de första hundra dagarna efter att dödslägren hade byggts år 1942. Bełżec, Sobibór och Treblinka jobbade på högvarv.

Niklas Frank har flera papplådor med brev han sparat som hans far, mor och syskon har skrivit till varandra. I början av 1945 skrev äldsta systern Sigrid till sin mamma att soldaterna på krigslasarettet är fruktansvärt rädda för ett krigsnederlag ”efter vad vi har gjort mot judarna”.

Att tyskarna visste vad som pågick bekräftas också av Niklas Franks loggböcker eller ”Diensttagebuch”.

– Min far anställde stenografer som skrev ner allt han sade. Han ville dokumentera sin regeringstid. En strålande idé! konstaterar Niklas Frank sardoniskt.

– Sedan gav den idioten frivilligt de här böckerna till amerikanerna. Han trodde att de skulle ta intryck av hans konflikter med Himmler.

De förvånade amerikanerna tackade och tog emot. Dagböckerna blev övertygande bevismaterial mot Hans Frank.

Rättegången i Nürnberg pågick i drygt ett år. Hans Frank gjorde två självmordsförsök. Han konverterade till katolicismen och skrev flitigt, inte bara brev utan också noveller och dikter.

Under tiden fråntogs Brigitte Frank och hennes fem barn det vackra huset Schoberhof. De fick flytta in i en liten våning vid Schliersee i Bayern. Att Hans Frank inte skulle undkomma dödsdomen förstod de.

– Amerikanerna skickade tidningar till alla tyska hem med bilder från koncentrationslägren. När min storebror Norman såg likhögarna sade han till mamma: Om de här bilderna stämmer har pappa ingen chans.

Den 16 oktober 1946 hängdes Hans Frank i Nürnbergfängelsets gymnastiksal. Repet var för kort, vilket ledde till att han inte bröt nacken. I stället ströps han långsamt till döds, ett öde som mötte flera av de ledande nazisterna. Falluckan var för liten och de dödsdömda fick skallskador. Liken var blodiga och blåslagna.

Samma kväll hade Hans Frank författat sitt sista brev. Det är skrivet med blyertspenna, riktat till fängelseledningen och består av instruktioner om vad de ska göra med hans saker. Äldste sonen Norman ska få manschettknapparna, hustrun Brigitte alla brev, anteckningar, dikter och noveller.

Avslutningsvis skrev Frank:

”För övrigt vill jag hjärtligt tacka Herr Överste för allt gott han har gjort för mig i över ett år. Med största respekt, Dr. H. Frank.”

Niklas Frank fnyser.

– Sådan var han, min far. En iskall karriärist. In i det sista inställsam och lismande inför makthavare.