”Min mamma fick panik och packade sin akutväska”

I vardagen nära Ukrainas frontlinje: Skolbarnen som stannar kvar

I skuggan av stridsljud och under hotet från ett av Europas största kärnkraftverk fortsätter skollivet i byarna nära frontlinjen i Zaporizjzja-regionen. Trots att många elever har flytt området sedan den ryska invasionen 2022, har andra återvänt eller valt att stanna kvar i sina hembyar.

Andrij Andriusjtjenko, som går i årskurs 10, berättar att han lämnade sin by när kriget eskalerade, men efter ett halvår i Polen beslöt han sig för att återvända.

”Vi går i skolan nu igen, den har äntligen fått ett skyddsrum och kan vara öppen. Man lär sig mycket bättre än när undervisningen är digital,” förklarar han.

Hans oro är främst riktad mot den närliggande vattenreservoaren. När Kachovkadammen förstördes 2023 väckte det stark rädsla för en möjlig härdsmälta i kärnkraftverket. Den tidigare sjöarealen har nu till stor del förvandlats till land, något som Andrij menar underlättar för ryska styrkor att närma sig området.

Klasskamraten Kateryna Mytkalyk beskriver hur krigsljuden blivit en del av vardagen. ”Striderna kan nästan dåna. Det sker allt oftare och mer intensivt. Man hör flyglarmen och drönarna när de är på väg genom luften mot Zaporizjzja, men inte när de slår ned. Det är för långt bort,” säger hon och tillägger att hon har lärt sig att urskilja olika stridsljud, till och med när ryssarna får nya vapentyper.

”Många lämnar här. Alla funderar på det, på hur länge de ska stanna kvar, på vart de ska ta vägen. Många i vår skola har slutat,” fortsätter hon.

Emilja Jaresjko, också i årskurs 10, delar sin tid mellan två platser av familjeskäl. Hon beskriver den ökande intensiteten i striderna: ”I går ringde min morbror och sade att ryssarna sköt helt nära. Min mamma fick panik och packade sin akutväska. Hon samlade ihop alla våra dokument, det grundläggande. Men vi åkte aldrig, än så länge är vi kvar.”

För vissa elever, som Zlata Grekova i årskurs 8, ger hemmet fortfarande en känsla av trygghet. ”Jag är faktiskt okej här. Mitt hem är min borg – och jag mår bättre i min hemby än någon annanstans,” säger hon, även om hennes familj övervägt att lämna området.

Dmytro Dmytrytjenko i årskurs 10 bor nära byn Marhanets, inte långt från kärnkraftverket i Enerhodar som nu ligger på ockuperat territorium. Han uttrycker stark oro över säkerheten vid anläggningen:

”Jag följer nyheterna därifrån och vet att ryssarna bär sig illa åt inne på anläggningen. Jag tror inte heller att de klarar av att sköta det. Ryssland använder kärnkraftverket som ett skydd, de vet att vi inte kan försvara oss mot sådant som avfyras därifrån.”

Diatjenko Danil i årskurs 9 har besökt Polen flera gånger under kriget. Han beskriver kontrasten mellan säkerheten där och situationen hemma, men säger att hans familj ändå inte vill överge sitt hem. ”47 män från vår by har gått med i armén, jag tror att det är den största andelen män i hela regionen. Kanske är det så när man är nära fronten,” reflekterar han.

Skolans rektor, Inna Diakonenko, beskriver hur svårt det är att se ungdomarna behöva fokusera på sin fysiska säkerhet istället för framtidsplaner. Hon delar även en traumatisk upplevelse: ”En dag såg jag en man som dog i en explosion, det var mitt på dagen. Jag stod inne i en affär, han var utanför. Jag fick damm över hela kroppen, allt var grått, jag minns inte hur jag kom hem därifrån. Jag trodde att jag också var död.”

Tetiana Kolguina, biträdande rektor och lärare i konst och musik, berättar hur hon efter några månader av intensivt nyhetsbevakande behövde begränsa sitt informationsintag för att bevara sitt psykiska välbefinnande. Efter sju månader i Storbritannien återvände hon till Ukraina, trots riskerna: ”När jag korsade Ukrainas gräns höll jag på att svimma: jag var äntligen hemma.”

Vid Nastasvivkaskolan beskriver rektor Olena Hryn hur skolorna i regionen påverkats av att familjer flyttar därifrån. ”Sedan 2022 har vi tappat 50 elever. Nu är de bara 190. Men i en by ännu närmare fronten är bara 72 barn kvar, av 270,” säger hon. Hon påminner också om att hotet från kärnkraftverket är högst påtagligt för befolkningen, särskilt för dem som minns Tjernobyl-katastrofen.

Iryna Sliusar, lärare och medlem i Myroves byråd, noterar de förändringar hon ser hos eleverna: ”Eleverna är mer medvetna nu, om säkerhet, om kriget och om kärnkraften. Egentligen är de alldeles för medvetna.” Hon använder litteraturen som ett verktyg för att hjälpa barnen att hantera krigets verklighet, men uttrycker också sin oro över att Ukraina förlorar ”informationskriget”.

Trots intensifierade strider, återkommande hot och en osäker framtid fortsätter undervisningen i dessa byar nära frontlinjen – ett vittnesbörd om motståndskraft och längtan efter normalitet i krigets Ukraina.