Missnöjet ökar pressen på Trump: ”Går inte att vända”

USA:s representanthus röstade under onsdagen för fjärde gången om att begränsa president Donald Trumps befogenheter i Irankriget. Omröstningen slutade 215 mot 208, vilket innebär att majoriteten stödde en begränsning av presidentens militära handlingsutrymme. Även om beslutet saknar direkt laglig kraft, betraktas det som en betydelsefull politisk signal om växande motstånd mot kriget.

Fyra republikanska ledamöter valde att bryta med sitt parti och rösta tillsammans med demokraterna. Bland dessa fanns libertarianerna Thomas Massie och Warren Davidson samt Tom Barrett och Brian Fitzpatrick. De sistnämnda kommer från delstater där stödet för kriget kan visa sig vara en belastning i kommande val, vilket kan förklara deras val att gå emot partilinjen.

När Barrett fick frågan om han oroar sig för repressalier från president Trump, svarade han att han röstar enligt sitt samvete för det han anser vara rätt, och att han är beredd att acceptera konsekvenserna av sitt beslut. Demokraten Gregory W Meeks berömde de republikanska ledamöterna som hade ”förmågan att söka inom sig själva för att göra det rätta”, enligt New York Times rapportering.

Representanthusets republikanske talman Mike Johnson varnade däremot ledamöterna för att ett antagande av resolutionen skulle ”försvaga” presidentens förmåga att avsluta Irankriget. Detta argument lyckades dock inte övertyga tillräckligt många för att blockera omröstningen.

Dag Blanck, professor i nordamerikastudier vid Uppsala universitet, konstaterar att det finns ett tydligt motstånd mot kriget, även inom republikanska led. Jan Hallenberg, professor emeritus i statsvetenskap på Utrikespolitiska institutet, menar att allt fler republikaner känner trycket från missnöjda väljare hemma i sina valkretsar.

Hallenberg förutspår att denna trend kommer att accelerera, även om han inte kan säga exakt hur snabbt utvecklingen kommer att gå. Han är dock övertygad om att trenden inte går att vända. Allt färre republikaner kommer enligt honom att hålla emot kravet på att begränsa presidentens militära agerande.

Kriget, som inleddes i slutet av februari, har sedan länge passerat den tidsfrist på 60 dagar då kongressen enligt lag måste ge sitt godkännande för att militära operationer ska få fortsätta. Lagen ”War Powers Resolution” infördes efter Vietnamkriget på 1970-talet med syfte att begränsa presidentens makt att bedriva militära operationer utomlands utan kongressens godkännande.

Många presidenter har dock lyckats kringgå denna lag genom att hänvisa till de befogenheter presidenten har som överbefälhavare för landets militär, förklarar Dag Blanck. Detta har gjort det svårt för kongressen att effektivt utöva sin kontroll över krigsföringen.

Jan Hallenberg tror att det är svårt att rent konkret tvinga Donald Trump att avsluta kriget, men konstaterar samtidigt att det politiska trycket på honom fortsätter att öka. Han beskriver amerikansk politisk makt som ett timglas där sanden rinner ur, och menar att sanden har runnit ur ovanligt långsamt för Trump eftersom han har varit så stark inom sitt eget parti.

Under samma dag röstade representanthuset också för en resolution om att införa nya sanktioner mot Ryssland och ge ytterligare stöd till Ukraina. Där blev resultatet 218 mot 204 röster, efter att flera republikaner även i den frågan gått över till demokraternas sida. Detta visar på en bredare tendens där republikanska ledamöter i allt högre grad är villiga att bryta med presidentens utrikespolitiska linje.

Samtidigt fortsätter stödet för Trump att sjunka bland den amerikanska befolkningen. I New York Times senaste opinionsundersökning svarar endast 37 procent att de tycker att presidenten gör ett bra jobb. Detta är en markant nedgång och indikerar att kriget och dess konsekvenser har påverkat presidentens popularitet negativt.

Hallenberg påpekar att det inte är ovanligt med bakslag för amerikanska presidenter, utan snarare tvärtom en återkommande tendens. Bland andra George W. Bush tappade stöd efter Irakkriget och efter orkanen Katrina. Skillnaden är dock att Trump tidigare har varit ovanligt stark i sitt grepp om partiet och opinionen.

Den politiska dynamiken som nu uppstår i Washington speglar en bredare debatt om presidentmaktens gränser och kongressens roll i frågor om krig och fred. War Powers Resolution har sedan sin tillkomst på 1970-talet varit en källa till spänning mellan den verkställande och lagstiftande makten, och den nuvarande situationen är ännu ett exempel på denna konstitutionella konflikt.

För Trump innebär den senaste omröstningen ett växande politiskt problem. Att republikanska ledamöter börjar bryta med partilinjen i utrikespolitiska frågor är ett tecken på att det politiska landskapet håller på att förändras. Huruvida detta kommer att leda till konkreta förändringar i krigsföringen eller endast utgöra politiska signaler återstår att se.