När guldet är rekorddyrt kan Kenyas gruvarbetare tvingas bort

I västra Kenya blåser nya vindar kring den lilla staden Kakamega, som sedan nästan 100 år tillbaka varit förknippad med guldfynd och guldrusch. Precis som i historiska Kalifornien och Klondyke lockades tusentals lycksökare hit när guldet upptäcktes på 1930-talet, och en småstad växte fram kring gruvorna. Den djupaste av dem sträckte sig över en kilometer under markytan.

Under efterkrigstiden hårdnade konkurrensen och de större gruvorna lades ned. Men den småskaliga guldbrytningen fortsatte – och pågår än idag i det som nu är en betydande informell sektor där tusentals lokalinvånare får sin försörjning.

– Du ser ådern här, säger David Ambeyi och knackar med sin hammare på ett stenlager som är hårdare än de omgivande sandformationerna.

Vi befinner oss 25 meter under jord i utkanten av Kakamega. För att ta sig ner hit måste besökare sätta ena benet i en plasthink omsluten av en korg av armeringsjärn, fäst i ett långt hamparep med många knutar. Korgen sänks ned av två män som vevar vid marknivån. Det tar några sekunder innan ögonen vänjer sig vid skiftet från det bländande ekvatoriala dagsljuset till det kolsvarta mörkret. Den stekande värmen byts mot svalkande kyla.

– Det är den stenen vi knackar bort och fraktar upp till ytan. Det är där som guldet finns, säger Ambeyi och pekar på den grönaktiga bergarten.

Sedan tre generationer har Ambeyis familj varit gruvarbetare. Så är det för många i stadsdelen Rosterman, som fått sitt namn från den första gruvan som anlades.

Vidskeplighet har lett till att inga kvinnor tillåts i eller i närheten av schakten. Det finns en föreställning om att gruvgångarna då kan kollapsa, något som ändå händer med jämna mellanrum. Kvinnorna arbetar istället ovan jord, med att förädla guldet.

På senare år har kvinnorna organiserat sig för att stärka sin ekonomiska position.

– Vi är 60 kvinnor som har organiserat oss och driver den här verksamheten. Männen arbetar för oss, säger Josephine Liabule stolt.

Hon visar hela förädlingsprocessen som sker på vad som tidigare var en stillsam odlingslott. Idag är platsen en mikroindustri, en liten kugge i den globala guldproduktionen. Arbetsmiljön är bullrig med höga ljud från stenkrossare och damm som yr på gården.

Kvinnorna krossar stenen från underjorden till ett pulver, som sedan vaskas i vatten så att de tyngre guldpartiklarna lägger sig på botten. Därefter tillsätts kvicksilver, som binder guldet i en legering. Sedan kokas kvicksilvret bort och råguldet som blir kvar säljs till uppköpare som kommer till området.

Det är en hälsovådlig verksamhet, men för tusentals boende i trakten utgör den en stabil inkomstkälla. Och inkomsterna har ökat i takt med att guldpriset stigit.

– Tidigare sålde vi en tiondels gram för 800 shilling, nu kan vi sälja för mellan 1200 och 1500 shilling (motsvarande 107 kronor), berättar Josephine Liabule.

Nästan en fördubbling av värdet alltså. Prisökningen började med coronapandemin, fortsatte med Rysslands invasion av Ukraina och har förstärkts av Donald Trumps återkomst till Vita huset, som skapat oro i världspolitiken. I osäkra tider söker sig investerare till trygga placeringar som guld.

Men nu står hela den småskaliga gruvnäringen inför ett allvarligt hot. Det brittiska gruvbolaget Shanta Gold meddelade i november att man hittat kommersiellt brytbart guld till ett värde av över 50 miljarder kronor i området där både Ambeyi och Liabule arbetar. Bolaget var tidigare noterat på Londonbörsen men är nu privatägt med bas på ön Guernsey i Engelska kanalen.

– Folk levde i mörker kring vad som skulle hända. Att vi nu riskerar att förlora våra arbeten och vår försörjning, säger Liabule.

När de stora gruvorna i Kakamega stängde på 1950-talet var det för att tekniska genombrott gjort det möjligt att bygga djupare gruvor i Sydafrika, som historiskt producerat 40 procent av allt guld i världen. Idag har det blivit för dyrt att bryta guld i Sydafrika, och inget enskilt land har lyckats nå samma dominans. Istället växer medelstora gruvprojekt runt om i världen snabbast.

En sådan anläggning vill nu Shanta Gold bygga i Kakamega. Bolaget hävdar att man hållit informationsmöten i området, men enligt lokalbefolkningen har planerna inte presenterats öppet.

– Vi vägrar dem inte rätten att etablera sig, men vi vill att de ska berätta ärligt om sina planer, säger Josephine Liabule.

Ingen i området har någon illusion om att bli anställd i en modern, mekaniserad gruva som kräver utbildad arbetskraft. Däremot är de övertygade om att de kommer tvingas flytta. I det tättbefolkade västra Kenya innebär det både långa flyttar och risk att hamna på platser utan guldtillgångar.

– Det är detta vi kan. Jag föddes vid floden där vi vaskade guld, sedan har jag jobbat med förädling hela mitt vuxna liv, vi är inte några bönder. Vad ska vi ta oss för om vi kommer till en annan plats? frågar sig Josephine Liabule.

Enligt kenyansk lag begränsas äganderätten för mark till sex fots djup. Om ett bolag vill starta gruvverksamhet under denna nivå är det fritt fram, men företaget måste ha tillstånd till prospektering och köpa marken som krävs för anläggningar till marknadspris.

– Vår svagaste punkt är vår fattigdom, konstaterar Hillary Shivonte Makotsi, som sköter gruvan åt Josephine Liabule och hennes kollektiv.

Nu växer ilskan i området – både mot bolaget och mot den kenyanska regeringen under president William Ruto. Han fick många röster i området i senaste valet och framställde sig då som en förkämpe för mannen på gatan under parollen ”Hustler Nation”.

– Det är som att han byggde en fin fotbollsarena åt oss och sedan högg av våra ben, säger Josephine Liabule.

Kort efter medias besök i Kakamega bröt kravaller ut vid ett informationsmöte som den nationella miljömyndigheten arrangerat. Tre personer förlorade livet och ett 60-tal arresterades. Det är knappast slutet på konflikten.

Paul Musoga, som valts till talesperson för gruvarbetarna, säger att de inte kommer att tillåta Shanta Gold att etablera sig utan en riktig dialog. Han vägrar acceptera ett scenario där bara ”de stora fiskarna” – bolaget och den kenyanska regeringen – kommer att gynnas.

– Det bästa är om vi kan sätta oss ned och förhandla, som människor. Vi tittar på deras bild, och sedan tittar vi på vår, och så kommer vi till en överenskommelse som alla kan leva med, säger han.