Nathan Shachar: Frustrationen är kronisk – Marocko förlitar sig på sin effektiva säkerhetstjänst

I Marockos norra provinser har de senaste dagarnas dödliga skjutningar av demonstranter utlöst en ny våg av protester, vilket sätter ytterligare press på landets politiska ledning. Händelserna, som inträffade i ett område redan präglat av ekonomiskt missnöje och marginalisering, har fått stor uppmärksamhet både nationellt och internationellt.

Protesterna, som inledningsvis var lokalt förankrade, har nu spridit sig till flera städer i landet. Demonstranterna kräver social rättvisa, bättre ekonomiska möjligheter och ett slut på vad de beskriver som systematisk försummelse av landets norra regioner. Enligt lokala människorättsorganisationer handlar det om långvariga strukturella problem som nu nått en brytpunkt.

Ett utmärkande drag för dessa protester, liksom tidigare sociala rörelser i Marocko, är att kritiken främst riktas mot regeringen och den politiska eliten – inte mot monarkin. Kung Mohammad VI, som har regerat sedan 1999, förblir i stort sett orörd av den direkta kritiken, vilket speglar den komplexa politiska dynamiken i landet.

”Det är ett väl etablerat mönster i marockansk politik att folkets vrede kanaliseras mot regeringen medan kungen förblir en symbol för nationell enhet,” förklarar Mohammed Benali, statsvetare vid universitetet i Rabat. ”Detta är delvis resultatet av monarkins historiska legitimitet, men också av den noga balanserade maktstrukturen som kung Mohammad VI har byggt upp.”

Marocko, som länge har framställts som en relativt stabil nation i en orolig region, har under de senaste åren upplevt återkommande perioder av social oro. Den så kallade Arabiska våren 2011 ledde till konstitutionella reformer som gav parlamentet och regeringen utökade befogenheter, men många marockaner anser att de verkliga förändringarna har uteblivit.

De norra provinserna, särskilt Rifregionen, har en historia av spänningar med centralmakten. Området, som är känt för sin berbiska identitet, har länge känt sig marginaliserat och eftersatt i landets utvecklingsprojekt. Arbetslösheten är hög, särskilt bland unga, och grundläggande samhällsservice som sjukvård och utbildning anses bristfällig.

Marockos regering har svarat på de senaste protesterna med en blandning av säkerhetsåtgärder och löften om ökade investeringar i regionen. Premiärminister Aziz Akhannouch har tillkännagett planer på att påskynda utvecklingsprojekt i de drabbade områdena, men många demonstranter avfärdar detta som tomma löften.

”Vi har hört dessa löften förut,” säger Fatima Zahra, en av protestledarna, till lokala medier. ”Vad vi behöver är inte bara ekonomiska investeringar utan också respekt för våra rättigheter och ett slut på korruptionen som hindrar verklig utveckling.”

Internationella observatörer följer utvecklingen noga. Marocko är en viktig handelspartner för EU och en strategisk allierad till USA i kampen mot terrorism i Nordafrika. Landet har också stärkt sin position på den afrikanska kontinenten genom omfattande investeringar och diplomatiska initiativ under kung Mohammad VI:s ledning.

Ekonomiskt står Marocko inför betydande utmaningar. Trots imponerande infrastrukturprojekt som Afrikas första höghastighetståg och världens största solkraftverk, kämpar landet med hög arbetslöshet, växande inkomstklyftor och effekterna av klimatförändringar på jordbruket, som fortfarande sysselsätter en stor del av befolkningen.

Analytiker menar att den nuvarande vågen av protester, trots sin intensitet, sannolikt inte utgör ett existentiellt hot mot den marockanska statens stabilitet eller kungahusets ställning. Däremot kan de tvinga fram mer substantiella politiska och ekonomiska reformer än vad som tidigare genomförts.

”Kung Mohammad VI har visat sig skicklig på att hantera politiska kriser genom en kombination av reformer och bestämdhet,” noterar Ana Martínez, Nordafrika-expert vid ett europeiskt forskningsinstitut. ”Men den växande frustrationen bland unga marockaner, kombinerat med ekonomiska utmaningar, sätter press på systemet att leverera mer påtagliga resultat.”

Medan protesterna fortsätter att utvecklas, förblir frågan om hur djupgående förändringar de kommer att katalysera. För Marocko och dess monark handlar det om att balansera stabilitet med förnyelse i en tid av ökande förväntningar och begränsade resurser.