Nathan Shachar: Irans ledare är inte längre rädda för Israel och USA

Tre månader efter att Israels och USA:s flygvapen genomförde omfattande angrepp mot Iran har maktbalansen i Mellanöstern förskjutits på ett sätt som få förutsåg. Trots att attackerna slog ut delar av Irans ledning och förstörde stora delar av landets militärindustrier, är det i dag den iranska regimen som utstrålar självförtroende. Samtidigt sliter Israels och USA:s ledare med att hantera en alltmer komplicerad situation inför kommande val i båda länderna.

Det är en paradoxal situation där militär överlägsenhet inte har lett till politisk framgång. Världens två mest avancerade flygvapen lyckades eliminera högt uppsatta iranska ledare, däribland ayatolla Ali Khamenei och regimens inflytelserika rådgivare Ali Larijani. Men tre månader senare framstår utfallet som en besvikelse för de västliga allierade.

Militärhistorikern Martin van Creveld kommenterade situationen redan några dagar efter krigsutbrottet när Iran verkade vara besegrad. Han påpekade att detta är ett återkommande mönster: politiker som vill undvika att offra marktrupper och flygvapen som lovar att lösa allt från luften. Det är en strategi som sällan lyckas, men förhoppningen lever vidare trots historiska misslyckanden.

Före kriget hade Iran en central ledare vars ord var lag. Ali Khamenei var känd som en religiös fanatiker men också som en försiktig maktspelare. När Israel sommaren 2024 sprängde Hamas politiske chef Ismail Haniye i luften i ett gästhem i Teheran blev det en direkt förolämpning mot den iranska regimen. Trots att Irans revolutionsgarde rekommenderade en kraftfull motattack valde Khamenei att inte slå tillbaka. Han var medveten om att landets luftförsvar var otillräckligt och regimen agerade med försiktighet.

Den iranska regimen av i dag uppvisar ett helt annat beteende. All tidigare försiktighet verkar ha övergetts och tröskeln för vedergällningsåtgärder har sänkts dramatiskt. Nu besvaras israeliska attacker mot den Iran-sponsrade Hizbollah i västra Beirut med ballistiska missiler från Iran mot Israel. Hizbollah, som från hösten 2024 till mars 2026 inte besvarade israeliska angrepp, har nu återupptagit sina attacker och skjuter regelbundet mot israeliska mål med Irans goda minne.

I militära termer innebär detta att Israel har förlorat sin avskräckningsförmåga gentemot både Iran och Hizbollah. Det amerikanska stödet till Israel verkar inte längre skrämma den nya iranska ledningen. De nya ledarna i Teheran insåg tidigt att president Donald Trump saknar tålamod och tenderar att improvisera, vilket gör honom till en idealisk motpart för dem som har en tydlig strategi.

Avskräckningsförmåga är en svårmätt tillgång som ofta inte kan utvärderas förrän den väl har misslyckats. Men den är extremt värdefull eftersom den möjliggör att få igenom sin vilja utan att behöva använda militära medel, genom ett implicit hot. För att återuppbygga en skadad avskräckningsförmåga krävs antingen omfattande upprustning eller nya militära aktioner. Israel och USA har dock låtit bomber och missiler regna över Teheran utan att lyckas böja regimens vilja.

Den iranska regimen har överlevt dessa intensiva angrepp och känner sig nu starkare än någonsin. Så stark att den är redo att göra något den inte vågade före kriget: binda sitt öde till Hizbollahs framtid i Libanon. Det är denna nya självsäkerhet som fick konflikten att blossa upp igen under den senaste veckan.

Premiärminister Benjamin Netanyahu har utsatts för hård kritik i flera veckor efter att Hizbollah fortsatt att beskjuta norra Israel utan att Israel svarat med kraftfulla motåtgärder. Borgmästare i städer vid nordgränsen, även från Netanyahus eget parti Likud, har öppet hånat honom för att han låter sig styras av Trumps önskemål.

Under press kände Netanyahu att han var tvungen att agera. Efter motvilligt godkännande från Trump genomförde Israel en bombattack mot en tom lägenhet i Haret Hreik, Hizbollahs kvarter i Beirut. Iran, som inte längre låter sig avskräckas, svarade på attacken mot den tomma lägenheten med ett omfattande missilangrepp. Trump krävde då att både Israel och Iran skulle upphöra med fientligheterna.

Netanyahu, som ursprungligen drömde om ett regimskifte i Iran, har nu fullt upp med att försöka rädda sitt politiska anseende på hemmaplan. Situationen illustrerar hur militär överlägsenhet inte automatiskt leder till geopolitiska framgångar, särskilt när motståndaren är beredd att ta större risker än tidigare och när den politiska tidtabellen dikteras av kommande val snarare än långsiktig strategi.