Nathan Shachar: Irans regim är revolutionär – Kubas och Venezuelas ledare bara låtsas

De tre diktaturerna som Donald Trump har i sikte delar flera gemensamma drag men uppvisar också betydande skillnader. Iran, Kuba och Venezuela, alla med regimer som identifierar sig som revolutionära, har under årens lopp tvingat miljontals medborgare att fly sina hemländer – antingen genom direkt förtryck eller till följd av ekonomisk misär och svåra levnadsvillkor.

Irans teokratiska styre, med den högste ledaren ayatolla Ali Khamenei i spetsen, har sedan revolutionen 1979 konsekvent motsatt sig amerikansk inblandning i regionen. Landets kärnvapenprogram och stöd till väpnade grupper i Mellanöstern som Hamas, Hizbollah och houthirebellerna i Jemen har gjort relationen med USA särskilt ansträngd. Trots att Iran är ett land med betydande oljetillgångar och en välutbildad befolkning, har internationella sanktioner och regimens prioriteringar lett till en sviktande ekonomi.

Kuba, å andra sidan, har stått under kommunistiskt styre sedan Fidel Castros revolution 1959. Under mer än sex decennier har landet vägrat ge efter för amerikanska påtryckningar, trots ett handelsembargo som allvarligt begränsat den ekonomiska utvecklingen. Efter en kort period av diplomatiskt töväder under Obama-administrationen, återgick relationerna till sin frusna form under Trumps första presidentperiod. Dagens Kuba brottas med svår ekonomisk kris, matbrist och kontinuerliga strömavbrott, vilket lett till den största utvandringsvågen på decennier.

Venezuela representerar ett annat slags auktoritärt styre. Under Hugo Chávez och senare Nicolás Maduro har landet genomgått en dramatisk nedgång från att ha varit en av Latinamerikas rikaste nationer till en stat präglad av hyperinflation, matbrist och kollapsad infrastruktur. Trots enorma oljereserver kan Venezuela inte längre förse sin befolkning med grundläggande förnödenheter. Över sju miljoner venezuelaner har flytt landet sedan 2014 – en av de största flyktingkriserna i modern tid.

Det som förenar dessa regimer är deras starka anti-amerikanska retorik och motstånd mot vad de betraktar som amerikansk imperialism. De har också utvecklat nära relationer sinsemellan och med andra länder som Ryssland och Kina, vilket skapat ett informellt block av nationer som motsätter sig USA:s globala inflytande.

Trumps uttalanden om att ”krossa” dessa regimer väcker frågor om den kommande amerikanska utrikespolitiken. Under sin första mandatperiod införde Trump en ”maximalt tryck”-strategi mot Iran, skärpte sanktionerna mot Kuba och erkände oppositionsledaren Juan Guaidó som Venezuelas legitima president. Dessa åtgärder ledde dock inte till regimskiften i något av länderna.

Experter på internationella relationer pekar på att sanktioner och isolering historiskt sett har varit ineffektiva verktyg för att framtvinga demokratisering. Istället har sådana åtgärder ofta stärkt de auktoritära regimernas grepp om makten, då de kan skylla ekonomiska svårigheter på externa fiender och motivera förtryck med nationell säkerhet.

De humanitära konsekvenserna av konfrontationspolitik kan också vara allvarliga. I alla tre länderna har befolkningen redan lidit svårt av kombinationen av inhemsk vanstyre och internationella sanktioner. Ytterligare ekonomiska påtryckningar riskerar att förvärra lidandet utan att nödvändigtvis uppnå målet om regimförändring.

Samtidigt bör man inte underskatta de inhemska protesterna och motståndsrörelserna i dessa länder. Iran har upplevt återkommande protestcykler, senast med ”Kvinna, liv, frihet”-rörelsen. I Venezuela har oppositionen trots repression fortsatt att mobilisera, och på Kuba har ovanliga demonstrationer ägt rum de senaste åren.

Den politiska dynamiken i dessa länder är komplex, och utfallet av Trumps tillkännagivna hårdare linje är långt ifrån given. Medan regimerna i Teheran, Havanna och Caracas uppvisar betydande motståndskraft, står de också inför växande inhemska utmaningar som kan visa sig svårare att hantera än externt tryck.

Med Trumps återkomst till Vita huset kan världen förvänta sig en mer konfrontativ amerikansk hållning gentemot dessa regimer – men frågan kvarstår om denna strategi kommer att uppnå de avsedda målen eller ytterligare fördjupa regionala spänningar och humanitära kriser.