Nathan Shachar: Syriens kurder mister både självstyre och USA:s stöd

De syriska kurdernas autonomi krymper drastiskt

De syriska regeringsstyrkorna har under de senaste veckorna genomfört en omfattande offensiv mot de kurdiskdominerade områdena i nordöstra Syrien. President Ahmad al-Sharaas HTS-milis, numera känd som Syriens riksarmé, tillsammans med arabiska och turkmeniska stammiliser stödda av Turkiet, har tagit kontroll över stora delar av det kurdiska självstyrelseprojektet Rojava.

Offensiven började med att de kurdiska SDF-styrkorna drevs bort från Aleppo, där de kontrollerat ett par kurdiska kvarter. Därefter backade SDF från storstäderna Raqqa och Deir al-Zor samt från de strategiskt viktiga oljefälten al-Omar och al-Tanak.

Kurderna har tvingats överge flera av de läger med IS-fångar de tidigare administrerat. USA och Turkiet har börjat flytta dessa fångar till Irak. På bara tre veckor har Rojava, kurdernas självstyrande område, krympt med nära 50 procent.

En tredje vapenvila på kort tid har nu utlysts med amerikansk medling. Varje ny överenskommelse har inneburit sämre villkor och färre garantier för kurderna. Även denna vapenvila förväntas bli kortvarig. Så snart kurdernas motståndare har hämtat andan väntas striderna blossa upp på nytt.

Den senaste vapenvilan ingicks efter att president al-Sharaa lovat SDF-ledaren Mazlum Abdi att inte skicka trupper in i de kurdiska städerna Qamishli, Hassakeh och Kobane. USA:s Syrien-ansvarige Tom Barrack, som också är ambassadör i Turkiet, klargjorde för kurderna att USA inte kommer att skydda dem om de avslår hans medlingsförslag. Det är dock osäkert om USA kommer att skydda dem även om de accepterar villkoren. Al-Sharaa och hans sponsor, den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan, har nära band till Donald Trump.

Det var förväntat att al-Sharaa och Erdogan inte i längden skulle acceptera att en fjärdedel av Syrien, inklusive landets oljeresurser, förblev utom räckhåll för den syriska staten. Erdogans ambition att bli kvitt kurdiska styrkor längs den 90 mil långa gränsen till Syrien är nu inom räckhåll. Al-Sharaa har lovat att inlemma kurderna i den nya riksarmén, men bara som enskilda soldater, inte i kurdiska enheter.

Under det år som gått sedan al-Sharaa tog makten i Syrien har både druser och alawiter utsatts för våld och förtryck från regimstyrkor. Få bedömare tror att kurderna kommer att förskonas från liknande behandling.

Att kurder sviks av sina allierade är ingen nyhet – det har varit deras öde i generationer. Men USA:s beslut att inte bara överge SDF, utan aktivt ta parti för dess motståndare, betraktas av många som ett nytt rekord i politisk cynism. De syriska kurderna förebrår med rätta USA och Nato: ”När ni var i knipa ryckte vi till ert försvar! Är detta tacken?”

Under det syriska inbördeskriget 2012 slöt den kurdiska YPG-milisen (stommen i SDF) upp bakom Assad-regimen under det blodiga slaget om Aleppo. Detta skedde inte av lojalitet mot regimen, som länge förtryckt kurderna, utan för att skydda Aleppos kurdiska befolkning mot jihadisterna. När Assad-regimen försvagades tog kurderna kontroll över sina traditionella områden i nordöstra Syrien, införde självstyre och delade oljeintäkterna med centralmakten.

Kurdernas självstyre hamnade snabbt under tryck från terrorgruppen IS, som i januari 2014 erövrade Raqqa och utropade ett kalifat. I juni 2014 intog IS Mosul i Irak och kontrollerade då ett område stort som Storbritannien. I augusti 2014 inledde IS massmord på den yazidiska minoriteten, vilket chockade världssamfundet.

IS snabba expansion och rapporter om deras brutala framfart skrämde de arabiska gulfstaterna. Turkiet, som gränsar till IS-territorium, valde dock att inte ingripa. Enligt kritiker, inklusive den turkiske oppositionsledaren Kemal Kilicdaroglu, föredrog Ankara att se IS pressa tillbaka de kurdiska styrkorna, vars självstyre uppfattades som ett hot mot Turkiet.

Kurderna spelade en avgörande roll i kampen mot IS. Tusentals kurdiska soldater föll under kriget mot terrorgruppen. Nato bombade från luften medan kurderna stred på marken. Det avgörande slaget stod om den kurdiska staden Kobane vid den turkiska gränsen. Med stöd av Nato-bombningar drev kurderna tillbaka IS under vintern och våren 2015.

Att många av de kurdiska soldaterna var kvinnor väckte stor uppmärksamhet i västvärlden. Kurderna och deras anhängare uppfattade att ett pålitligt förbund hade ingåtts mellan dem och Nato-länderna. President Barack Obama, som tidigare kritiserats för passivitet efter Assadregimens kemvapenattacker 2013, kunde visa på konkreta framgångar.

Men situationen förändrades drastiskt i januari 2017 när Donald Trump tillträdde som USA:s president. Trumps vilja att dra tillbaka amerikanska styrkor från regionen välkomnades av president Erdogan. Våren 2018, med Trumps godkännande, lanserade Turkiet ”Operation Olivkvisten” mot den kurdiska staden Afrin, vilket ledde till att tiotusentals kurder fördrevs. I december 2018 beordrade Trump hem alla amerikanska soldater från Syrien, vilket fick försvarsminister Jim Mattis att avgå i protest.

I ett omtalat telefonsamtal med Erdogan ska Trump ha sagt: ”Det är ditt alltihop!” I oktober 2019 pressade turkiskstödda miliser, med Trumps goda minne, tillbaka kurderna ytterligare. Syriska sunnimuslimska flyktingar från Turkiet bosatte sig i områden där kurderna fördrivits.

Innan USA hann fullfölja tillbakadragandet förlorade Trump presidentvalet till Joe Biden, som inte delade Trumps sympati för Erdogan. När Trump återkom till makten förra året fanns fortfarande omkring 2 000 amerikanska soldater i Syrien. Idag är de knappt 1 000, och många av dem försöker diskret undvika att skada kurderna.

EU, som balanserar mellan stöd för kurderna och hopp om ett stabilt Syrien, har inte tagit tydligt avstånd från offensiven mot Rojava utan förespråkar istället ”dialog”. De flesta bedömare anser att kurdernas självstyre nu är förlorat. Det bästa kurderna kan hoppas på är att undvika omfattande repressalier från pro-turkiska miliser och regimstyrkor. SDF-milisen har vädjat om förstärkningar från norra Irak, där de turkiska kurdernas PKK och de irakiska kurdernas Peshmerga-styrkor har betydande militär kapacitet.