Andy Burnham, Storbritanniens för närvarande mest populära politiker, står inför ett avgörande vägval i sin politiska karriär. På torsdagen hålls ett fyllnadsval i valkretsen Makerfield, en före detta kolgruvsregion mellan Manchester och Liverpool, som kan bana väg för hans ambitioner att bli landets nästa premiärminister.

Till skillnad från många politiker har Burnham aldrig dolt sina ambitioner om att nå Downing Street. Konstlad blygsamhet är inte hans stil. Bland Labourpartiets medlemmar åtnjuter han ett betydligt större förtroende än den sittande premiärministern Keir Starmer. Men för att formellt kunna utmana Starmer om partiledarposten måste han först säkra en plats i underhuset, något som avgörs av några tusen väljare i Makerfield.

Burnhams kampanj i valkretsen har präglats av vänsterpopulistiska inslag med en tydlig ”vi mot dem”-retorik. Han hävdar att Westminster har vänt ryggen åt avvecklade industriorter som Makerfield och lovar att föra invånarnas talan samt kämpa för att nationella investeringar ska komma regionen till del. Denna självbild som en politisk utomstående har blivit hans signum, även om den inte alltid stämmer överens med verkligheten.

Burnham växte visserligen upp i en arbetarfamilj utanför Liverpool, men efter studier vid prestigefyllda Cambridge tillbringade han över femton år i hjärtat av brittisk maktpolitik. Han tjänstgjorde bland annat som hälso- och kulturminister i Gordon Browns regering, en karriär långt från marginalerna.

Det politiska beslut som kanske mest definierat hans nuvarande position kom hösten 2016. Under en pint med en vän bestämde han sig för att lämna London, återvända till sina rötter och ställa upp i borgmästarvalet i Manchester. Beslutet skulle visa sig vara avgörande för hans politiska comeback.

Som borgmästare i Manchester har Burnham lyckats stärka det lokala självbestämmandet trots att brittiska kommuners makt generellt är begränsad. En av hans mest uppmärksammade bedrifter var att återta kontrollen över kollektivtrafiken, som Margaret Thatcher hade privatiserat på 1980-talet. Alla bussar målades gula och ett fast pris på två pund per biljett infördes. Manchester blev också en av få brittiska städer med stabil tillväxt under hans ledning.

Under coronapandemin konfronterade Burnham den dåvarande konservativa premiärministern Boris Johnson öppet för vad han kallade orättvisa covid-restriktioner som drabbade Manchester särskilt hårt. Den spontana och känslosamma utskällningen ledde till att brittiska medier gav honom smeknamnet ”King of the North”, kungens av norr.

Burnhams popularitet handlar minst lika mycket om hans framtoning som om hans politik. Han utgör en tydlig kontrast till Keir Starmers tillknäppta och akademiska stil. Klädd i Paul Smith-jacka, t-shirt och mörka jeans framstår han som en man av folket. Hans förmåga att prata flytande ”fotbollska” och hans karisma utan hetsighet tilltalar många britter som längtar efter en autentisk ledare.

Trots att Burnham leder i opinionsmätningarna inför torsdagens val är utgången långt ifrån självklar. Hans främsta utmanare är Robert Kenyon från det högerpopulistiska partiet Reform UK. Kenyon har dock tappat stöd, särskilt bland kvinnliga väljare, sedan det uppdagades att han kallat abort för ”en feg handling som innebär att man mördar ett försvarslöst barn”. Dessutom ser det nya nationalkonservativa partiet Restore Britain ut att locka många av Reform UK:s mest högersinnade väljare.

Enligt källor till tidningen The Times planerar Burnham att omedelbart inleda en formell kamp om Labourledarskapet om han vinner i Makerfield. Vilka frågor han skulle driva som premiärministerkandidat förblir dock oklart. En sak är säker: ju närmare Downing Street han kommer, desto svårare blir det att behålla imagen som en politisk utomstående.

Burnhams position i brexitfrågan, som återigen blivit aktuell i brittisk politik, har varit vacklande. Inför folkomröstningen kampanjade han för att Storbritannien skulle stanna kvar i EU. Men i Makerfield, där många röstade för brexit, har han uttalat att han inte kommer att arbeta för ett återinträde. Detta har fått skeptiker att ifrågasätta om Burnham främst är en politiker som säger det folk vill höra snarare än att driva konsekventa sakfrågor.

För Keir Starmer är Makerfield-valet en klassisk förlorarsituation oavsett utgång. Antingen vinner Burnham och utmanar Starmer om makten, eller så tar Reform UK:s kandidat hem segern och det redan krisande Labourpartiet förlorar ytterligare ett traditionellt arbetarklassfäste. Cirka 76 000 röstberättigade personer i valkretsen ska avgöra både Andy Burnhams och möjligen Keir Starmers politiska framtid.

Valet i Makerfield har därmed vuxit till att bli långt mer än ett lokalt fyllnadsval. Det kan komma att förändra den brittiska politiska kartan och avgöra vem som leder Labour in i nästa valrörelse. Sällan har så mycket stått på spel i ett så litet val.