Så blev ICE en stormtrupp i nationalismens tjänst

Efter skandalen om hundvalpen – nu leder Noem Trumps migrationskrig

Under den senaste presidentvalrörelsen tycktes Kristi Noem ha gjort bort sig. Den då 53-åriga guvernören i South Dakota, som drömde om att bli Donald Trumps vicepresident, lanserade sin kampanj med en självbiografi där hon bland annat skröt om att ha skjutit ihjäl en fjorton månader gammal hundvalp. Anekdoten om den strävhåriga tiken Cricket punkterade hennes kampanj för högre ämbete i Washington DC.

Men bara tillfälligt, skulle det visa sig.

När Donald Trump vann valet 2024 utsågs Kristi Noem snart till chef för departementet för inrikes säkerhet, kärnan i USA:s vidsträckta säkerhetsapparat. I den rollen har hon utvecklat en persona som är nära besläktad med den hon lanserade i sina memoarer: en kompromisslös cowboy som skyr få medel i jakten på fienden.

I hennes säkerhetsimperium ingår bland annat tull- och migrationspolisen ICE, frontstyrkan i Trumpadministrationens jakt på papperslösa invandrare. Under administrationens första nio månader grep ICE omkring 220 000 personer, i snitt 824 per dag – dubbelt så många som under Biden-administrationen. 66 000 av de gripna sitter i förvar, den högsta siffran sedan andra världskriget, då 120 000 japaner eller ättlingar till japaner internerades i USA.

Noem ger ofta intryck av att hon personligen är sysselsatt med att jaga invandrare över den amerikanska kontinenten. I april poserade hon i skottsäker väst med en automatkarbin runt halsen, redo att gripa knarklangare i gränsdelstaten Arizona.

Månaden innan lät hon sig filmas utanför det ökända högriskfängelset i El Salvador dit Trumpadministrationen hade deporterat 252 venezuelanska migranter från USA. I Cecotfängelset misshandlades och utnyttjades männen sexuellt, enligt färska vittnesmål från 40 av de frihetsberövade i New York Times. När Noem besökte fängelset bar hon en Rolex i guld värderad till en halv miljon kronor – en iögonfallande kontrast till fångarna, som på bilderna flankerade Noem halvnakna med tvångsrakade skallar.

Kristi Noem har generellt varit så mån om att få uppmärksamhet i medierna att hennes myndighet tilldelats smeknamnet ”departementet för inrikes publicitet”. På departementets sociala medier kan allmänheten följa poliser som sparkar in dörrar och trycker upp mörkhyade mot väggar till tonerna av tung hårdrock. Amerikanska flaggor vajar ödesmättat framför patriotiska budskap som ”Rädda Amerika”.

I verkligheten var en tredjedel av dem som ICE grep under årets första nio månader inte kriminella. Nästan 75 000 av migranterna som frihetsberövades hade inte begått några kända brott i USA.

ICE-gripanden brukade äga rum lite i skymundan. Men under Trumps andra mandatperiod sker räderna ofta i dagsljus på centrala adresser i stora städer. Scenerna blir till beståndsdelar i Trumps ideologiska imagebygge. ICE är nu en stormtrupp i nationalismens tjänst, och Noem är verksamhetens spektakulära maskot, en ”ICE Barbie”.

Synliggörandet lugnar möjligen presidentens gräsrötter. Under valkampanjen lovade Trump att deportera miljontals migranter. På partikonventet under valsommaren viftade republikanska delegater med skyltar med texten ”Massdeportation nu!”. Filmer av maskerade poliser som stormar in i domstolar och på byggarbetsplatser visar att Trump agerar.

Actionfilmerna på Kristi Noem och hennes poliser tilltalar kanske en ung republikansk valmanskår som får sin omvärldsinformation i form av dramatiska klipp på Tiktok och Instagram. Steven Levitsky, statsvetare vid Harvard och författare till boken ”How democracies die”, beskriver det som ”politik som performance”. ”Det finns ett drag av maskerad där”, har Levitsky sagt om ICE-räderna.

Men för de 220 000 som gripits, och deras anhöriga, är skådespelet blodigt allvar. Att poliser maskerar sig i ämbetet – de är ofta kamouflerade i sjalar, rånarluvor och svarta solglasögon – är nytt i USA. Det brukade vara tvärtom: att poliserna var identifierbara medan de kriminella försökte dölja sina identiteter. ICE-poliser, hävdar deras kritiker, påminner i sina munderingar om legosoldater i diktaturer eller hemliga poliser i kommuniststater.

Karen Bass, Los Angeles borgmästare, liknar ICE vid en ”terrorregim”. William Young, en federal domare, skriver att ”ICE maskerar sig av en enda anledning – för att terrorisera amerikaner till lydnad”. ”Under hela vår historia”, skriver Young, ”har vi aldrig accepterat en maskerad säkerhetspolis”.

Maskerade poliser som griper mörkhyade utan åtal river upp historiska sår. Under perioder av USA:s rasistiska historia har poliser och domare som velat fördriva minoriteter utan att avslöja sina egna identiteter iklätt sig vita huvor och nattlinnen. Foton av Ku Klux Klan som bränner vita kors utanför svarta kyrkor är inristade i landets kollektiva minne.

ICE menar att poliserna är tvungna att gömma sig bakom luvor och sjalar för att slippa trakasserier av aktivister. Om poliserna identifieras hängs deras namn och adresser ut på nätet. I september åtalades två kvinnor i Kalifornien för att ha förföljt en ICE-polis hem och publicerat mannens hemadress på Instagram. En mexikansk flykting i Dallas greps i mitten av oktober då han efterlyst ”tio grabbar” på Tiktok som kunde tänka sig att döda ICE-poliser för motsvarande 100 000 kronor per huvud.

I USA:s multikulturella städer pågår nu en katt- och råttalek mellan ICE och den amerikanska allmänhet som vill skydda de uppskattningsvis elva miljoner papperslösa som lever i landet. En del av motståndsrörelsen organiserar sig digitalt, via appar som Iceblock, där man i realtid kan nåla fast adresser där ICE-poliser skymtats och papperslösa måste passa sig. Efter påtryckningar från justitiedepartementet har Apple raderat Iceblock och liknande appar från sitt utbud.

Men även Trumpadministrationen använder sig av särskild mjukvara för att effektivisera räderna. Den fördjupade alliansen med Silicon Valley har gynnat Vita husets invandrarjakt. Företaget Palantir – grundat av bland andra Trumpfinansiären Peter Thiel – hjälper säkerhetsdepartementet med att samla in och tillgängliggöra migranternas digitala fotavtryck så att ICE kan rikta räderna till platser där de papperslösa misstänks gömma sig.

Om pengar avgör striden lär ICE vinna. Trump och kongressen har gjort myndigheten mycket rik. Under de kommande fyra åren har ICE 75 miljarder dollar till sitt förfogande, vilket gör den amerikanska migrationspolisen mer välfinansierad än många länders hela försvarsmakter. ICE har mer pengar än Mexikos militär och Spaniens och Irans.

För att omsätta miljarderna i handling, och anställa 14 400 nya migrationspoliser, sockrar nu myndigheten anställningsvillkoren rejält. ”Patrioter som vill bidra till att gripa mördare, pedofiler, gängmedlemmar, våldtäktsmän” – som ICE formulerar det, även om majoriteten inte begått brott – kan belönas med en bonus på motsvarande en halv miljon kronor, ett oändligt antal övertidstimmar och avskrivna studielån.

Runt om i USA arrangeras nu rekryteringsmässor. När New York Times nyligen besökte ett anställningsmöte i Dallas var stämningen städad, väsensskild från den svulstiga ICE-propagandan på Instagram och Tiktok. Inga nationalistiska slagord, inga röda Trumpkepsar till försäljning. Många afroamerikanska och latinamerikanska intressenter ur arbetarklassen rörde sig i lokalen, lockade av de ekonomiska villkoren i en tid präglad av skenande huspriser och höga matkostnader.

Sjalarna och rånarluvorna som ICE-poliserna maskerar sig under sina räder signalerar kanske också till nya polisrekryter med minoritetsbakgrund: ni kan arbeta för ICE, för Trumpismens stormtrupp, utan att det blir känt i era hemkvarter. Enligt ICE har myndigheten mottagit över 200 000 arbetsansökningar under året.