En kamouflagemålad Isuzu-pickup med störsändare på taket kör i hög fart över gropiga vägar. Instruktionerna är tydliga: håll ett avstånd på högst trettio meter. Ryska drönare patrullerar ofta i området, och den som saknar störsändare blir ett lätt byte. Fordonet leder vägen till drönarpiloternas position i skogsdungen utanför Kupjansk, där ukrainska soldater bedriver sitt tysta krig mot den ryska ockupationen.

I en kamouflerad jordhåla arbetar sergeant Oleksandr Dub och hans drönargrupp. Här handlar allt om en grundregel: att inte synas. Gårdagen hittade de ett mål – en rysk drönarcentral som nu ska tas ur spel. Dub och hans män liknar mer ett kompisgäng än strikt disciplinerade soldater. De bär varken skyddsutrustning eller har den formella attityden som ofta förknippas med militären. Ändå är de en del av den styrka som gjort Ukraina till en drönarstormakt.

Kupjansk, en industristad i östra Ukrainas Donbass-region, har blivit en symbol för det nya ukrainska självförtroendet. Staden ligger till största delen i ruiner och är nästan helt avfolkad, men den är fortfarande under ukrainsk kontroll. Ukraina försvarar den med en kombination av drönare i luften och små grupper nedgrävda infanterister på marken.

Sedan några månader tillbaka har Ukraina haft övertaget i kriget. Ukrainska drönare har genomfört hundratals attacker djupt inne i Ryssland och förstört så många bränsledepåer och oljeraffinaderier att miljontals ryska invånare tvingats köa för bensin. På slagfältet har det gradvisa ryska avancemanget stoppats, och på vissa håll har Ukraina till och med tagit tillbaka territorier.

Kupjansk har Ryssland själv gjort till en symbol genom att upprepade gånger påstå att man erövrat staden. I november förra året hade hundratals ryska soldater smugit sig in i flera stadsdelar. Den 20 november tillkännagav Vladimir Putin att Kupjansk var ryskt. Men samtidigt inledde Ukraina en djärv operation. Infanterister, stödda av artilleri och drönare, gick in i staden. De ryska soldaterna var oförberedda, deras linjer var uttunnade och de kunde inte hålla stånd. Den 12 december ställde sig president Volodymyr Zelenskyj vid infarten till Kupjansk och tackade sina soldater för väl utfört arbete.

Jevhen, 33, monterar ihop en Laleika – en ukrainsk spiondrönare vars namn betyder stork. Med planet på axeln småspringer han ut på åkern tillsammans med piloten Oleksandr, 37. De spänner ut ett flera meter långt gummiband och slungar upp planet i luften mot ryskockuperat område. Tio minuter senare sitter de nere i jordkällaren vid ett kontrollbord fyllt med snusdosor, vejpingfodral och datorskärmar. Storken har fått syn på något.

På skärmen zoomar en av piloterna in på en rysk soldat. Mannen kör motorcykel längs en öde åkerväg och stannar vid varje utbränt vrak av stridsvagn eller bil för att leta efter något, troligen bränsle. I minst femton minuter fortsätter soldaten. Han kör mitt på vägen och syns hur tydligt som helst.

”Den jäveln har ingen aning om att vi ser honom. Spionplanen flyger så högt att de inte syns från marken”, säger Oleksandr Dub. Men gruppen väljer att inte attackera. ”Vi släpper den där. Det finns en artilleripjäs på närmare håll, den är viktigare”, förklarar han.

Sergeanten lutar sig tillbaka och tänder en vejpcigarett. Han har redan lokaliserat pjäsen, dold under ett träd. Piloterna väntar på att attackdrönaren Bulava, vars namn betyder spikklubba, ska komma fram till målet. Att drönarna är ukrainsktillverkade har många fördelar, framför allt när det gäller teknisk support.

”Om vi har ett tekniskt problem kan vi ringa servicecentret dygnet runt. Jag behöver inte ens ta ned planet, problemet går att lösa medan det är i luften. Det är otroligt praktiskt”, säger Oleksandr. Via en datorskärm kommunicerar han med ett drönarteam i grannskapet. Soldaterna använder både ukrainska och ryska när de talar med varandra, de byter sömlöst mellan språken.

Utvecklingen av Ukrainas drönarkapacitet har varit dramatisk. År 2022 tillverkade landet ungefär 3 000 drönare och importerade 99 procent av alla drönare från Kina. Under 2025 producerade Ukraina cirka 4 miljoner FPV-drönare, och 99 procent av drönarna som den ukrainska armén använder tillverkas nu i landet.

På en hemlig ledningscentral i en källare mellan Kupjansk och Charkiv koordinerar ett femtiotal personer ur brigaden Chartija drönaranfall. Här sitter 42-årige Leonid, sergeant vid ledningscentralen, och förklarar hur återerövringen av Kupjansk gick till.

”Kupjansk var något vi planerade väl. Ryssarna hade inte väntat sig det”, säger han. Under operationen utnyttjade ukrainarna drönare, infanterister och artilleri, men deras största bravur var överraskningsmomentet. ”Vi tog oss in i staden utan att ryssarna märkte det. Deras spaning fungerade inte, de hade ingen koll på oss”, förklarar Leonid.

Han poängterar att drönare är viktiga, men att ingenting avgörs utan infanterister i ett krig. ”Bara fotsoldater kan säkra kontrollen över ett visst område”, säger han. Ryssland och Ukraina är ungefär lika skickliga på drönare, men inom infanteriet har Ukraina en fördel. Ryssland satsar inte på utbildning utan rekryterar i stället straffångar som används som kanonmat.

Även de ukrainska infanteristerna var dåligt utbildade i början av kriget, men sedan dess har Ukraina satsat på att skola dem. Operationen i Kupjansk hade aldrig lyckats om inte fotsoldaterna hade kunnat fatta egna beslut. ”Det spelar ingen roll hur bra planen är om man inte har folk som kan utföra den”, säger sergeant Leonid.

Infanteristen Vitalij Kutjerin, 40, deltog i operationen i Kupjansk och återvände först i våras efter att ha tillbringat 160 dagar i ett skyttevärn. Det var den första kalla vintern i området på länge, med temperaturer ända ned till minus tolv grader. Soldaterna fick inte göra upp eld eller koka vatten, då kunde de bli hittade av drönarkameror.

”Vi höll oss vid liv med hjälp av ordentliga sovsäckar, engångsvärmare för händer och fötter och många lager kläder”, säger Vitalij. Soldaterna i Kupjansk har främst en uppgift: att hålla sig vid liv. Det betyder i första hand att inte synas. ”Du tänker dig för tio gånger innan du gör minsta rörelse som kan avslöja var du är. Att lämna värnet går helt enkelt inte. Musklerna förtvinar, man får knappt någon motion”, säger Vitalij.

Nu är han tillbaka på sin förläggning i ett slitet tvåvåningshus utanför Kupjansk. Han är på väg tillbaka till staden, men exakt när vet han inte. Rotationerna är oregelbundna och måste göras till fots, bara när sikten är dålig för drönare. Soldaterna går tre mil och bär på närmare 40 kilo i utrustning och packning.

”Vi prioriterar alltid att hitta en säker väg. Om vi måste vänta, så väntar vi. Vi fjäskar inte, vi vet att våra befäl litar på oss”, säger Vitalij. Att han tillåts fatta sina egna beslut uppskattar han mest av allt. ”Vi har ingen som flåsar oss i nacken och pressar oss. Som ryssarna har.”

Maksim, 22, leder regelbundet infanterister genom ingenmansland till Kupjansk. Han förklarar hur man skjuter ner drönare med automatkarbiner. ”Drönaren kan inte göra skarpa svängar. Byter man riktning kan den inte följa efter genast”, säger han. Det kritiska ögonblicket är när drönaren stannar upp för att sikta. ”Medan den hovrar skjuter man ner den. Den måste väntas ut.”

För 40-åriga Vitalij Kutjerin är de fysiska påfrestningarna större än för yngre soldater. De flesta ukrainska soldater är över fyrtio år. ”Men jag vill ändå inte att tjugoåringar ska mobiliseras. De ska få leva och bygga upp landet på nytt”, säger Vitalij. Själv tänker han överleva. ”Varje gång jag sitter i positionerna säger jag till mig själv: Jag ska överleva. Min fru och två barn hemma i Dnipro tänker jag återvända till. Och jag vill inte ha Ryssland här. Jag vill inte att vi ska leva som de. De får behålla sin oreda för sig själva.”