Tio år efter den historiska folkomröstningen där 52 procent av britterna röstade för att lämna EU är brexit-frågan tillbaka i den brittiska politiska debatten. Den fråga som en gång gjorde Keir Starmer till Labourpartiets ledare kan nu komma att fälla honom.

Det var på Labours partimöte 2018 som Keir Starmer fick sin stora genombrott. Som talare vid konferensen uttalade han att om förhandlingarna om brexit skulle haverера, måste partiet kampanja för en ny omröstning. Han tillade att inget uteslöt att ”remain” fortfarande var ett alternativ. Reaktionen var omedelbar och massiv. Konferenssalen exploderade i jubel och Starmer fick en spontan stående ovation, något som inte hänt sedan dess. Det var detta tal som säkrade hans stöd bland partikollegorna och banade väg för hans ledarskap, berättar hans biografiförfattare Tom Baldwin.

Men det politiska landskapet har förändrats dramatiskt sedan dess. Efter Labours stora förluster i lokalvalen i början av maj har en partiledarstrid börjat blossa upp, och frågan om ett återinträde i EU har seglat upp på den politiska agendan.

Startskottet kom från en oväntat håll. Vid en konferens förra helgen, dagen efter att han avgått som hälsominister, höll Wes Streeting ett tal som skulle komma att skapa stora rubriker. Streeting hade samtidigt krävt att Keir Starmer skulle avgå som partiledare och insisterat på en konkurrens om premiärministerposten. I sitt tal kallade han brexit för ett katastrofalt misstag och förklarade att Storbritannien borde gå med i EU igen.

Utspelet uppskattades dock inte av alla inom partiet. Manchesters borgmästare Andy Burnham, som också har siktet inställt på premiärministerposten på Downing Street, var kritisk till timingen, om än inte till själva budskapet. Burnham befinner sig i en känslig situation av rent strategiska skäl. För att kunna utmana Starmer måste han först vinna ett fyllnadsval i ett distrikt där många väljare i omröstningen 2016 röstade för brexit. Att stöta sig med brexitörer just nu skulle kunna blockera hans väg mot ett eventuellt premiärministerskap.

Det var egentligen bara en tidsfråga innan EU-frågan skulle återvända till den politiska debattens centrum. Brexit var en nationell chock för Storbritannien, och obearbetade politiska trauman har en tendens att stiga upp till ytan när nya kriser inträffar.

Opinionsläget har förändrats markant sedan folkomröstningen 2016. I dag är en majoritet av britterna för ett återinträde i EU. Förväntningarna om att landet skulle bli rikare utanför unionen har inte infriats. Inte heller har invandringen minskat, ett av brexit-kampanjens stora löften. Den förändrade opinionen kan också delvis förklaras med ett generationsskifte. Det var framför allt äldre väljare som röstade för brexit, och många av dem finns inte längre kvar i röstlängderna.

Trots den förändrade opinionen är vägen framåt högst oklar. I ett nyligen hållet tal lovade Keir Starmer att placera Storbritannien i hjärtat av Europa. Men i samma anförande betonade han att de röda linjer som håller landet utanför både tullunionen och EU:s inre marknad inte skulle korsas. Hur dessa två ställningstaganden går ihop är svårt att förstå och skapar förvirring om Labours faktiska EU-politik.

Splittringen inom Labour och bristen på tydliga besked i EU-frågan har inte undgått oppositionen. En person som särskilt gnuggar händerna åt situationen är Nigel Farage, känd som mr Brexit och ledare för det högerpopulistiska partiet Reform UK. Farage är aldrig sen att påpeka vad han ser som Labours brist på ledarskap och tydliga politiska ställningstaganden.

Situationen illustrerar den fortsatta djupa splittring som brexit orsakat i brittisk politik. Tio år efter folkomröstningen står Storbritannien vid ett politiskt vägskäl där frågan om relationerna till EU återigen dominerar den politiska debatten. För Labour och Keir Starmer innebär detta en känslig balansgång mellan olika väljargruppers förväntningar, där fel steg kan få allvarliga konsekvenser för partiets framtid.