Europeiska politiker börjar ta ställning mot Trump

Mod smittar. Det var budskapet från Rebecca Hamilton, juridikprofessor vid American University i Washington, under en intervju tidigare i januari. Hon talade om Trumpadministrationens avfärdande av internationell rätt och hur andra länder kan förhålla sig till detta nya USA. Hamilton uppmanade omvärldens ledare att tydligt visa var de står.

Bara några veckor senare verkar något ha förändrats. Under Världsekonomiskt forum i Davos tycktes europeiska politiker plötsligt få ökat självförtroende gentemot USA. Den kanadensiska premiärministerns retoriskt skickliga tal kan ha varit gnistan. Han varnade: ”Om ni inte sitter vid bordet, står ni på menyn.”

Parallellt med detta har de tragiska dödsskjutningarna i Minneapolis fått fler att öppet gå emot administrationen, även bland republikanska folkvalda. I Minnesota har Chris Madel lagt ned sin kampanj för guvernörsposten och helt lämnat partiet – ett tecken på att motstånd börjar växa även inom USA.

En avgörande skillnad mellan Trumps tidigare och nuvarande mandatperiod är att han nu omger sig med lojala anhängare. Men även en amerikansk president har begränsningar i sin maktutövning, oavsett hur mycket han försöker centralisera makten.

Trumps radikala politik hade varit betydligt svårare att genomföra om den inte så enkelt accepterats inom USA – inte bara av presidentens närmaste krets utan även av andra inflytelserika personer inom partiet, rättsväsendet, myndigheterna, näringslivet och militären. Många har valt att förhålla sig passiva eller anpassa sig. Det är enklare att vara följsam än att protestera, särskilt när priset för motstånd kan bli högt.

På den internationella arenan har de flesta ledare länge förhållit sig försiktigt till Trump. Men en verklig förändring i maktbalansen sker först när personer som tar betydande risker – politiskt, socialt eller ekonomiskt – öppet går emot en ledare eller ett system. Endast då når motståndet den kritiska massa som krävs för att åstadkomma förändring. Processen är fortfarande i ett tidigt stadium, men som professorn uttryckte det: mod smittar.

Samtidigt som europeiska ledare börjar inta en mer självständig position gentemot USA, riktade Ukrainas president Zelenskyj under Davos-mötet kritik mot Europa för att ha bidragit till folkrättens försvagade ställning. Hans kritik handlar dock inte om Europas förhållningssätt till Trump, utan om hur europeiska länder låter Rysslands president fortsätta sin framfart.

Zelenskyj uttryckte frustration över att EU och Nato inte tar större risker för att stödja Ukraina. För honom är utgången av kriget direkt kopplad till hela Europas framtid. Hans budskap är tydligt: när en aggressiv makt tillåts bryta mot folkrätten utan tillräckliga konsekvenser, undermineras hela den internationella ordningen.

Europas gräns för acceptans gentemot Vita huset kanske nåddes med hotet mot Grönland, medan USA:s inrikespolitiska gräns kan ha nåtts med ICE-agenternas (Immigration and Customs Enforcement) kontroversiella agerande. Många ukrainare menar att Putin har genomfört tillräckligt många överträdelser – jämförbara med ”Grönland” eller ”Minneapolis” i symbolisk betydelse – för att motivera Europa att öka sitt stöd till Ukraina.

Även om parallellerna inte är perfekta, finns det något tankeväckande i jämförelsen för Ukrainas allierade. När vi bestämmer var gränsen går för oacceptabelt agerande från auktoritära ledare, sätter vi också standarden för framtidens internationella ordning.

Det som nu tycks ske både i USA och internationellt är ett försiktigt uppvaknande, där fler vågar ifrågasätta och ta ställning mot maktmissbruk. Om denna trend fortsätter kan den kollektiva motståndsviljan skapa en motvikt till den auktoritära utvecklingen som pågått i flera år.