Sanna Torén Björling: Kreml fnyser åt Europas försök att bana väg för fred

Europa har under våren tagit ett större ansvar för Ukraina samtidigt som USA:s engagemang falnat. Nu intensifierar Ukrainas europeiska allierade sina ansträngningar för att skapa en alternativ process till de amerikanska medlingsförsöken, vilket markerar en potentiell maktförskjutning i de diplomatiska insatserna.

Under ett toppmöte i London i söndags enades Frankrikes president Emmanuel Macron, Storbritanniens premiärminister Keir Starmer och Tysklands förbundskansler Friedrich Merz – tillsammans känd som ”E3” – med Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj om en fempunktslista. Listan ska utgöra grunden för eventuella fredssamtal med Ryssland. Tonen från de europeiska ledarna var beslutsam, och de betonade att allt skulle ske i nära samarbete med USA.

Efter mötet i London träffade Zelenskyj det amerikanska sändebudet Steve Witkoff och Jared Kushner, Donald Trumps svärson och rådgivare. Efter att tidigare ha uttryckt irritation över att de amerikanska representanterna aldrig besökt Kiev var Zelenskyj nu mer positivt inställd. Den ukrainske presidenten balanserar på en tunn lina – han är besviken på USA:s minskade engagemang men är samtidigt fortsatt beroende av amerikanskt stöd. Samtidigt vill han visa amerikanerna att Europa kan ta ett större ansvar.

Direkt efter samtalet med de amerikanska representanterna ringde Zelenskyj upp Macron för att redogöra för diskussionerna. Därefter flög han vidare till Tallinn för nya möten, denna gång med NB8-gruppen som består av de nordiska och baltiska länderna, inklusive Sveriges statsminister. Det intensiva mötesschemat illustrerar Zelenskyjs diplomatiska offensiv.

För tillfället utvecklas kriget gynnsamt för Ukraina. Landet har upprepade gånger lyckats träffa känsliga mål i Ryssland, vilket tycks ha påverkat uppfattningen om Vladimir Putins krigsprojekt även inom Ryssland. Den ukrainske presidenten vill ha en så stark position som möjligt inför G7-mötet den 15 juni och utnyttjar framgångsvågen så intensivt han förmår.

När Zelenskyj framhåller Ukraina som en partner snarare än ett behövande offer, passar han också på att marknadsföra landet för ett framtida EU-medlemskap. Detta är en viktig del av hans långsiktiga strategi för Ukrainas framtid.

Trots den senaste raden av möten och uttalanden är det fortfarande oklart hur en europeisk nyckelroll i förhandlingarna med Ryssland konkret ska se ut. De punkter som presenterades från London-mötet kompletterades inte med konkreta löften eller detaljer om exempelvis egna brittiska eller franska soldater i en framtida fredsbevarande styrka.

Villkoren från London var dessutom så långtgående att det framstår som otänkbart att Moskva skulle acceptera dem som utgångspunkt för förhandlingar. Kreml har också kraftfullt avvisat utspelen. Putin vill ha kontroll över Ukraina, helst hela landet. För att avsluta kriget innan det målet är uppnått behöver han hitta ett sätt att beskriva resultatet som något annat än ett nederlag.

Det är viktigt att komma ihåg att Ukrainas fred och framtid endast fyller hela dagordningen för Zelenskyj själv. De europeiska ledarna har också andra bekymmer att hantera, inte minst bångstyriga och krigströtta hemmaopinioner. Inom det komplexa EU-samarbetet är det inte heller okontroversiellt att ge Ukraina ett snabbspår in i unionen, som den tyske förbundskanslern föreslagit.

Till detta kommer de komplicerade transatlantiska relationerna med ett USA som leds av Donald Trump, en president som framför allt verkar vilja vara del av det vinnande laget. Trump vill leda eller åtminstone tillhöra de som lyckas, vilket också är en drivkraft i hans hantering av Ukrainafrågan.

Noggrant formulerade budskap, öppna brev och gruppfotografier produceras alltid med en specifik publik i åtanke. Men det är sällan i strålkastarljuset som de verkligt avgörande stegen tas. För att förstå varför aktörerna positionerar sig som de gör och skilja retorik från konkret handling kan det vara värdefullt att fokusera på de underliggande drivkrafterna.

Ledarnas individuella mål och motivation kommer att vara viktiga faktorer när G7-länderna möts i franska Evian den 15 juni, ett möte där också Zelenskyj kommer att närvara. Det diplomatiska tempot är högt just nu, men som krigets gång visat kan lyckan vända snabbt. Frågan är om Europas förstärkta roll kommer att leda till konkreta framsteg eller om det främst är symbolpolitik inför sommarmötet.