Shamanernas krav: Begrav sibiriska mumien på nytt

Tre decennier efter att ett av Sibiriens mest uppmärksammade arkeologiska fynd grävdes fram ur permafrosten har Altajprinsessan åter blivit en het politisk fråga. Från flera håll, däribland shamaner och lokala kulturarbetare, krävs nu att den välbevarade mumien ska återbegravas på Ukokplatån i den ryska delrepubliken Altaj.

Kvinnan hittades 1993 av ett arkeologiskt team under ledning av Natalia Polosmak från institutet för arkeologi och etnografi i Novosibirsk. Graven låg på en avskild högplatå i Altajbergen, nära gränsen till Mongoliet och Kina. Inuti en gravkammare byggd av lärkträd fann forskarna en kvinna som varit omkring 25 år när hon dog för drygt 2 500 år sedan. Trots att hon var så gammal var kroppen ovanligt välbevarad, tack vare att vatten läckt in och frusit till is.

Hon bedöms ha tillhört Pazyryk-kulturen, ett nomadfolk med hästbaserad livsstil och skytiska rötter. Runt henne låg sex offerhästar med rik utsmyckning, och hennes kropp bar invecklade tatueringar av mytologiska djur. Hon var klädd i päls, ull och silke, vilket visar att regionen redan då ingick i långväga handelsnätverk. Upptäckten väckte internationell uppmärksamhet och har länge beskrivits som en av de viktigaste glimtarna av forntida liv i Centralasien.

För många människor i Altaj är hon dock mer än en vetenskaplig sensation. Hon kallas bland annat Kadyn, ett rest ord för härskarinna, och ses som en skyddsgestalt eller shaman. Meningen att hennes grav aldrig skulle ha störts är stark inom lokala andliga traditioner. En rad olyckor, jordbävningar och oväder i regionen har av vissa tolkats som följder av att den heliga viloplatsen raserades.

Kraven på återbegravning har vuxit i styrka i takt med att frågan fått mer uppmärksamhet i sociala medier. Shamaner har genomfört ritualer där de bett om hennes tillstånd att flytta henne, och flera grupperingar anser att hon ska återlämnas till samma land där hon låg i 2 500 år. De menar att vetenskapen inte har rätt att hålla kvar en anfader eller helig person i ett museum.

Sedan 2012 förvaras mumien i ett särskilt mausoleum på Nationalmuseet i Gorno-Altajsk, regionens huvudstad. Där har den en framträdande plats och lockar en strid ström av besökare. Museets företrädare och många forskare varnar för att en återbegravning skulle innebära att unika kunskaper om forntida människors liv, hälsa och religion går förlorade. De påpekar att nya metoder, bland annat DNA-analys, ständigt ger möjligheter att lära sig mer utan att skada föremålet.

Frågan rymmer ett etiskt och politiskt dilemma. I väst har repatriering av ursprungsfolkens kvarlevor blivit allt vanligare, och liknande diskussioner har nått Ryssland. Men vilka som i dag kan ses som arvtagare till Pazyryk-kulturen är omdiskuterat. Det gör kravet juridiskt och historiskt komplext, inte bara religiöst.

Altajrepubliken i sig är geografiskt och strategiskt intressant. Den ligger i södra Sibirien och gränsar till Kazakstan, Mongoliet och Kina. Regionen är rik på naturresurser, bland annat guld, malmer och kol, och har länge varit föremål för intresse från gruv- och infrastrukturaktörer. Ukokplatån ingår i Unesco-världsarvet Gyllene Altaj, men har tidvis varit aktuell för stora infrastrukturprojekt, vilket ytterligare skärpt spänningen mellan tradition, forskning och ekonomi.

Turismen har blivit en allt viktigare inkomstkälla för det annars glest befolkade området, och mumien har fungerat som symbol för såväl lokal identitet som besöksnäring. En återbegravning skulle kunna stärka förtroendet för kulturarvsförvaltningen, men också minska museets publikdragande kraft.

Ännu finns inget formellt beslut om framtiden för Altajprinsessan. Men debatten handlar inte längre bara om en enskild mumie. Den väcker grundläggande frågor om vem som äger historien, hur döda ska behandlas och vilka intressen som ska vägas mot varandra när kontinentens äldsta kulturer hamnar i skärningspunkten mellan vetenskap, religion och ekonomi.