Svenska ord dominerar i Bryssels tvåspråkiga familjer

I Bryssel, där EU-institutionernas personal sätter sin prägel på flera bostadsområden, hörs ibland något oväntat bland det fransktalande sorlet. Plötsligt bryter ett svenskt ”Sluta tjata!” eller ”Sluta gnälla!” igenom konversationen på en lekplats eller i en mataffär.

Efter flera års observationer i dessa miljöer framträder ett tydligt mönster: vissa svenska ord adopteras konsekvent av fransktalande föräldrar i tvåspråkiga familjer. Allra vanligast är just ”sluta” – om än med ett lätt fransk uttal som ”slytta”.

Varför väljer fransktalande föräldrar att låna in just detta ord? Förklaringarna varierar. En svensk förälder menar att det kan bero på auktoritetsmönster inom familjen, där den fransktalande partnern härmar den svensktalande. En annan teori, något mer spekulativ, är att den fransktalande föräldern medvetet använder svenska främst i tillrättavisande situationer för att undermedvetet få barnen att föredra franska.

Men kanske ligger den mest trovärdiga förklaringen i språkets klang och känsla. En fransk förälder erkänner att franska motsvarigheten ”arrête” helt enkelt låter för hård. Det franska ordet, med sina rullande r-ljud och klagande ä-ljud, kan uppfattas som oproportionerligt strängt när det gäller vanligt barngnäll. Det svenska ”sluta” framstår som mer balanserat och lagom i sammanhanget.

Trots att alla språk i teorin kan uttrycka samma saker, finns det nyanser som gör vissa ord mer träffsäkra i specifika situationer. När ett perfekt ord finns tillgängligt, även om det tillhör ”fel” språk, är det svårt att låta bli att använda det.

Svenska dominerar inte bara för tillrättavisningar. Ord som ”mysa”, ”gosa” och ”lata sig” verkar också föredras framför sina franska motsvarigheter i dessa tvåspråkiga miljöer. Särskilt populärt är ”puss”, som snabbt tas upp av fransktalande. Ordet upplevs som gulligt och associeras med barns mjuka former – som en tumme (pouce på franska) eller något som växer ur marken (pousse).

Det verkar finnas en tendens att svenska ömhetsord tar över i dessa familjer. En möjlig förklaring är att de uppfattas som mer intima och passar bättre för den lilla familjens privata sfär, medan franska kärleksord kan kännas mer allmänna efter att ha använts flitigt i världslitteraturen.

Språkblandningen går ibland längre än bara inlånade ord. ”Je vais me kisser dessus” (jag kissar på mig) sa ett svenskt-franskt barn nyligen, där ett svenskt verb böjs enligt fransk grammatik utan uppenbar anledning. Detta pekar på hur språk inte bara är kommunikationsverktyg utan också bärare av kulturella attityder.

I den svenska kulturen, jämfört med den franska, kan det vara mindre tabubelagt att tala om kroppsliga funktioner, särskilt när det gäller barn. Den svenska öppenheten kring barnkroppar – som återspeglas i publikationer som Kamratposten – verkar tilltala även icke-svenska föräldrar. Det är talande att franska föräldrar ibland använder de svenska orden ”snopp” och ”snippa”, medan deras svenska partners sällan använder de franska motsvarigheterna ”zizi” och ”zézette”, trots att de fyller samma funktion.

Medan tyska kanske lämpar sig bäst för filosofiska resonemang och italienska för kärlekslyrik, framstår svenskan som särskilt användbar i vardagen med småbarn. I denna specifika kontext har svenskan, åtminstone i Bryssels tvåspråkiga familjer, hittat sin nisch och etablerat sig som det föredragna språket för både tillrättavisningar och ömhetsbetygelser.