Under Mobutu Sese Sekos 32-åriga diktatur, då landet hette Zaire, var Kongo ett kulturellt kraftcentrum som spred sin musik över hela den afrikanska kontinenten. Men den stabilitet som diktatorn skapade visade sig vara en illusion, och det omfattande sönderfall som följde efter hans fall blev en direkt konsekvens av hans styre. Konflikter bröt ut på flera plan samtidigt, och nästan tre decennier efter Mobutus störtande plågas landets östra delar fortfarande av väpnade milisgrupper som kontrollerar områden stora som mindre europeiska länder.

Den utdragna konflikten har drivit stora befolkningsgrupper på flykt. En betydande andel av flyktingarna har sökt skydd i grannlandet Uganda, som har en förhållandevis generös flyktinglagstiftning. Här har 650 000 kongoleser byggt upp nya liv och försökt skapa sig en framtid borta från våldet hemma.

”Det ska sägas att lagarna är bra för oss flyktingar och vi tillåts stanna och bygga våra liv, men det är inte utan problem,” säger Arthur Musomwa, som har bott i huvudstaden Kampala i 16 år.

Musomwa träffas på en gård i stadsdelen Makindye, som ligger på en av Kampalas ursprungliga sju kullar. Han arbetar som sekreterare i ett samfund som kämpar för att skydda kongolesernas rättigheter i det nya landet. På föreningens lilla center bedrivs hemspråksundervisning i swahili för barnen, och det finns också en lekplats samt utrymmen för kulturella aktiviteter.

”Hemma pratar jag bara swahili med barnen för jag vill att de ska lära sig vårt språk, men jag säger också till dem att använda luganda när de går hemifrån. Det är viktigt att inte isolera sig för mycket från våra värdar,” förklarar Musomwa. Luganda är det dominerande språket i Uganda.

Just nu kommer isoleringen oväntat och ofrivilligt, oavsett vad flyktingfamiljer önskar. Anledningen är det omfattande ebolautbrott som härjar i Kongo, och som även lett till smittspridning över gränsen till Uganda. Situationen har skapat en tydlig social stigmatisering av kongoleser i landet.

”Det har varit väldigt påtagligt de senaste veckorna. Ska jag gå in någonstans frågar de var jag kommer ifrån, om jag är direkt från flyktinglägren vid gränsen. De tror att vi tagit viruset hit,” säger Musomwa, som tillägger att många medlemmar i föreningen vittnar om samma behandling.

Han påpekar att folk från Kongo och Uganda ofta har samma anletsdrag och hudfärg eftersom de är födda i samma geografiska områden och inte sällan tillhör samma etniska grupper. Men en kongoles känns ändå ofta igen på långt håll – på de extravaganta kläderna. Bara nigerianer kan i Afrika konkurrera med kongoleser när det gäller modegrad. Glansiga kostymer med förgyllda kedjor och påkostade accessoarer i konstläder är en del av det kulturella uttrycket. Så fort mötet arrangeras har Musomwa ursäktat sig för att han är illa klädd, eftersom han inte räknat med besök denna lördagsmorgon.

”Det är lite problematiskt med vår klädstil för folk tror att vi är gjorda av pengar, när det handlar mer om att vi lägger mer energi och pengar på vår klädsel än andra saker,” förklarar han.

Den sociala stigmatiseringen i spåren av ebolautbrottet är nedslående för den kongolesiska gemenskapen, och Musomwa kritiserar också ugandier för vad han anser vara hyckleri i frågan.

”De har ju haft en mängd utbrott av ebola själva och den virusvariant som nu härjar, bundibugyo, upptäcktes ju till och med i Uganda så det skulle lika gärna kunna drabba dem,” säger han.

Oron för kongoleserna i Uganda ökar också på grund av utvecklingen i hemlandet, där de flesta fortfarande har släktingar kvar. Musomwas mamma bor i staden Bukavu, belägen i provinsen Sydkivu som är den senaste att rapportera fall av ebola. Men det är inte bara sjukdomen som skapar oro, utan även de ekonomiska konsekvenserna.

Den livsviktiga handeln mellan de båda länderna är nu allvarligt hotad, vilket drabbar människor på båda sidor gränsen. Den ekonomiska samverkan mellan Uganda och Kongo har under årtionden varit en viktig inkomstkälla för många familjer i gränsregionerna.

”Det är många, många kongoleser som livnär sig på handel. Nu pressas vi ekonomiskt. Och tänk om det sedan kommer en lockdown här, när vi redan är panka. Vad ska vi då ta oss till?” frågar sig Musomwa.

Situationen för de kongolesiska flyktingarna i Uganda visar på de komplexa utmaningar som uppstår när hälsokriser kombineras med befintliga flyktingsituationer. Trots Ugandas tidigare rykte om att vara ett av Afrikas mest flyktingvänliga länder riskerar ebolakrisen att förändra attityderna och försämra förhållandet mellan värdbefolkningen och flyktingarna.

För de 650 000 kongoleser som gjort Uganda till sitt hem står mycket på spel. Enligt FN:s siffror utgör de en av de största flyktinggrupperna i landet, och deras framtid är nu mer osäker än på länge.