Storbritanniens premiärminister Keir Starmer befinner sig i en turbulent politisk situation där hans ledarskap ifrågasätts kraftigt. Tom Baldwin, journalist och tidigare kommunikationschef för Labourpartiet, som även skrivit Starmers biografi, använder sig av bildliga liknelser för att beskriva situationen. Han jämför Starmer med en vegetarian som leder ett slakteri, och hans politiska agerande med att navigera genom ett minfält – där varje steg måste planeras noggrant för att undvika detonationer.

Baldwin, som arbetat för prestigetidningar som The Times och The Sunday Telegraph, anlitades 2020 för att skriva den före detta riksåklagarens självbiografi. Ett halvår in i projektet ändrade dock Starmer sig och ville inte ge ut någon självförhärligande levnadsteckning. Över en öl förklarade han att han inte stod ut med att vara ”en sådan wanker”. Istället gick han med på att Baldwin skrev en egen bok om honom, som publicerades 2024 samma år som Starmer blev Storbritanniens premiärminister.

Baldwin beskriver Starmer som raka motsatsen till Boris Johnson. Medan vissa politiker inte vill något hellre än att prata om sig själva, posera och bli intervjuade, är det för Starmer som att äta hundmat – något man ibland måste göra men som inte är angenämt. Trots detta säger Baldwin att han tycker sig känna Starmer väl och att de har en vänskaplig relation, även om han funderar över huruvida verklig vänskap verkligen kan existera inom politiken.

Med en tågkraft som överraskat många kämpar Keir Starmer nu för sin politiska överlevnad. Efter nederlaget i lokalvalen för några veckor sedan har ett hundratal Labourledamöter krävt hans avgång. Regerande Labour är för närvarande ett parti präglat av krossade allianser och brustna vänskaper. Men Starmer har gjort klart att han inte kommer att avgå frivilligt. Att lämna i detta skede skulle enligt honom innebära att fly från sitt ansvar och ”störta landet i kaos”.

Starmers ställningstagande grundar sig i en principfast hållning. Han vill absolut inte göra samma sak som den konservative premiärministern David Cameron, som 2016 lämnade åt andra att städa upp i röran efter brexitomröstningen som han själv hade utlyst. För Starmer handlar det om att ta ansvar för de beslut man fattat och den situation man befinner sig i.

Baldwin ifrågasätter om den politiska turbulensen i Storbritannien enbart kan förklaras med dåligt ledarskap. Han menar att landet står inför allvarliga strukturella problem. Många människor har svårt att få vardagen att gå ihop, ojämlikheten växer och landet balanserar på randen till en ekonomisk kris. Istället för att möta dessa utmaningar konstruktivt har Storbritannien enligt Baldwin gjort ”galna saker som brexit”, för att sedan gräva sig ännu djupare genom att avsätta premiärministrar i genomsnitt var artonde månad. Detta leder till att väljarkåren blir ännu argare över bristen på ledarskap och gedigen politik – ett självskadebeteende som Baldwin känner sig djupt deprimerad över.

Kärnan i Baldwins resonemang är att den politiska instabiliteten i Storbritannien inte bara är en följd av landets verkliga problem, utan lika mycket en orsak till dem. Stora reformer och investeringar, det vill säga verklig förändring, kräver varaktig makt. Den konstanta omsättningen av premiärministrar undergräver möjligheten att genomföra långsiktiga lösningar.

Än så länge finns ingen som formellt utmanar Starmer, men flera premiärministeraspiranter ligger i startgroparna. Hälsoministern Wes Streeting har avgått med siktet inställt på Downing Street. Manchesters populära borgmästare Andy Burnham väntas också ge sig in i maktkampen, men dessförinnan måste han vinna ett fyllnadsval för att återfå en plats i underhuset. Trots att inget är färdigt får man dagligen intrycket att Keir Starmers öde redan är beseglat.

Baldwin är kritisk mot mediernas roll i krisen. Han menar att alla Labourledare möter en unik fientlig mur av högertidningar som The Sun, The Mail och The Telegraph. De politiska skribenterna, inte bara på högersidan, bestämde sig tidigt för att Starmer inte kan regera och måste bort. Baldwin beskriver det som en skrikig kampanj och säger att han får kritik varje gång han påpekar detta.

Faktum är att Storbritanniens premiärministrar bara blir mer och mer impopulära. Landets senaste fem ledare är de mest impopulära genom historien, och minst omtyckt av dem alla är Keir Starmer. Pressen har gett honom öknamn som ”Mr Boring” och ”Tedius Maximus” – Den tradige kejsaren, med en blinkning till de romerska härskarna. Han kritiseras för att vara inkonsekvent, för att sakna karisma och visioner.

När frågan om visioner kommer upp berättar Baldwin att Keir hatar just det ordet. Baldwin menar att han aldrig träffat någon med större uthållighet och motståndskraft än Starmer, men erkänner att han inte är bra på att berätta en historia om vad han gör. Starmer skulle enligt Baldwin behöva ett större självförtroende för att följa sina instinkter – då hade till exempel Peter Mandelson inte blivit USA-ambassadör.

På frågan om Starmer kommer att vara premiärminister om tre år, vid tiden för nästa allmänna val, svarar Baldwin att det ser väldigt osannolikt ut. Han tror inte det kommer att ske, men tillägger att alla som gör förutsägelser inom politiken just nu är dumdristiga. Samtidigt understryker Baldwin att väldigt få människor är kapabla att göra det jobb som Keir Starmer gör – att vara Storbritanniens premiärminister i dessa turbulenta tider.

Tom Baldwin, född 1966, har en lång karriär bakom sig inom både journalistik och politisk rådgivning. Han har rapporterat från såväl Westminster som Washington och blev 2010 kommunikationschef för Labourpartiet. Han var även politisk rådgivare åt Ed Miliband under hans tid som partiledare. Förutom Starmer-biografin från 2024 har han också skrivit ”England. Seven myths that changed a country – and how to set them straight” tillsammans med Marc Stears. Han medverkar regelbundet som skribent i The Guardian.