Stora protester mot invandring i Sydafrika – men värsta scenarierna undveks

Spänningarna har nått kokpunkten i Sydafrika där främlingsfientliga grupper har satt den 30 juni som en ultimatum för alla invandrare från andra afrikanska länder att lämna landet. Tisdagens omfattande protester i Johannesburg och andra storstäder visar på den allvarliga situation som uppstått i landets känsliga politiska klimat.

Demonstrationerna leddes främst av den så kallade March and march-rörelsen, som har sitt ursprung i provinsen KwaZulu-Natal. På tisdagsmorgonen började demonstranter samlas på olika håll i Johannesburgs bedagade centrum, för att sedan röra sig mot de invandrartäta stadsdelarna Hillbrow och Yeoville. Omfattande skadegörelse rapporterades där rutor krossats på både mindre butiker och bostadshus. I Hillbrow försökte demonstranter rycka upp ståljalusier till större butiker, även om dessa försök misslyckades.

För att förhindra att situationen skulle eskalera vidare har polisen satsat omfattande resurser. Enligt radiouppgifter har myndigheten lagt 600 miljoner rand, motsvarande ungefär 350 miljoner kronor, på insatsen. Den starka polisnärvaron tycks ha spelat en avgörande roll för att förhindra en upptrappning av våldet.

Bakgrunden till oroligheterna är allvarlig. Under nedstängningarna i samband med covid-pandemin bröt upplopp ut i Sydafrika som ledde till skadegörelse till ett värde av motsvarande 30 miljarder kronor. Några år tidigare orsakade främlingsfientlighet upplopp där minst tolv personer dödades. Det finns därför starka minnen av vad som kan hända om situationen tillåts komma utom kontroll.

Bland demonstranterna finns en utbredd uppfattning att invandrare från grannländer står bakom brottslighet och droghandel. Den 35-åriga tvåbarnsmamman Gugu, som deltog i en av demonstrationerna i Yeoville, uttryckte att hon är trött på somalier, malawier, zimbabwier och moçambikier som enligt henne kommer till landet och utför brott och handlar med droger.

Det finns dock inget belägg i brottsstatistiken för att invandrare skulle vara överrepresenterade i brottslighet. Istället drivs protesterna av en störtflod av desinformation som sprids på sociala medier. Bakom demonstrationerna finns också tydliga politiska motiv som går längre än bara invandringsfrågan.

De flesta medlemmarna i de främlingsfientliga grupperna är samtidigt medlemmar i expresidenten Jacob Zumas parti MK, som till varje pris försöker destabilisera president Cyril Ramaphosa. Den nuvarande regeringen i Sydafrika är en samlingsregering som totalt backas av 72 procent av väljarna, vilket har skapat stor frustration hos Zumas läger som marginaliserats politiskt.

Den frikyrkliga biskopen Lenke Mkgadima, som är knuten till MK, hävdade i ett uttalande att Ramaphosa har gjort en uppgörelse med partiet DA som tidigare utgjorde apartheidregimen, och att därför majoriteten av sydafrikanerna saknar en röst. Dessa påståenden är dock felaktiga – DA har tvärtom sina rötter i oppositionen mot apartheid, och regeringen har en stor majoritet bakom sig.

Mkgadima försvarade också kraven på att flyktingar och migranter från andra afrikanska länder ska tvingas återvända. Han menade att de inte använde ”rätt port för att träda in i vårt hem” och påstod att majoriteten befinner sig i landet illegalt.

I protester av detta slag brukar även opportunister delta som ser en chans att tillskansa sig lös egendom om situationen skulle urarta till upplopp och plundring. Ett sådant scenario verkar dock ha undvikits genom den starka polisnärvaron.

Stämningen under demonstrationerna pendlade mellan extatisk glädje och obehaglig aggression. Det är lätt att förstå varför en mängd människor från andra afrikanska länder har sökt skydd hos sina konsulat och ambassader, där det finns möjlighet till evakuering.

Natten till tisdagen hade ett tusental personer samlats utanför Malawis generalkonsulat i en lugnare del av Johannesburg. Där brände de plast, papper och halm i smågrupper för att hålla sig själva och barnen varma i den tiogradiga vinternatten.

Femia Mark, 25 år, är en av de många malawier som bestämt sig för att återvända hem efter ett par år i Sydafrika. I hennes famn sov sonen Desmond, 1,5 år gammal, medan hon värmde sig vid en brasa och väntade på en buss som skulle ta dem till ett sydafrikanskt migrationscenter för vidare transport mot hemlandet.

Femia berättade att hon redan under en längre tid fått höra glåpord och hot i den fattiga förorten Lenasia i södra Johannesburg. Även om hon varit beroende av sin inkomst som hembiträde hos en indisk familj, känner hon att det inte är värt pengarna eller riskerna.

”Jag kan i alla fall försöka starta om hemma på något sätt om jag har livet i behåll, men det går inte när man är död”, sade hon.

Situationen i Sydafrika visar på de stora utmaningar som landet står inför med djupa politiska splittringar, ekonomiska problem och spridningen av desinformation på sociala medier. Hur situationen kommer att utvecklas efter den 30 juni återstår att se, men de omfattande polisinsatserna och evakueringarna visar att myndigheterna tar hoten på allvar.