Ukrainska drönare kapas – styrs mot Europa

Den 20 maj ljöd luftlarmen i Litauen och landet försattes i höjd beredskap när drönare observerades vid gränsen till Belarus. Ministrar evakuerades till underjordiska bunkrar, kollektivtrafiken stoppades och civilbefolkningen uppmanades att söka skydd. Natos luftbevakningsstyrkor i Baltikum sattes i alarmläge med stridsflygplan i luften. Det var första gången sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 som en huvudstad i ett Natoland genomförde en sådan omfattande evakuering.

Händelsen i Vilnius var inte isolerad. Under de senaste månaderna har flera liknande incidenter inträffat i både de baltiska staterna och Finland. Så sent som i lördags kraschade och exploderade en drönare i sjön Dridza i Kraslava-regionen i östra Lettland, nära gränsen till både Ryssland och Belarus. Mönstret väcker allt större oro hos säkerhetsexperter och politiker i regionen.

Enligt den brittiska tidningen The Telegraph är drönarna som identifierats av ukrainskt ursprung. Förklaringen till att de dyker upp över Natoländernas territorium kopplas till Ukrainas intensifierade angrepp mot ryska energianläggningar i de västra delarna av Ryssland. Men det som gör situationen särskilt oroande är att Ryssland enligt källor utvecklat kapacitet att kapa och ta kontroll över dessa drönare, och sedan styra om dem mot Natos medlemsländer i Baltikum.

Den tekniska metoden bygger på elektronisk krigföring. Genom att sända ut signaler på samma frekvenser som de ukrainska styrsystemen använder kan ryska elektronikkrigföringsenheter störa ut drönarna när de befinner sig i belarusiskt eller ryskt luftrum. När drönarna sedan återfår uppkoppling går de automatiskt in i ett sökläge där de försöker återupprätta kontakt med sina operatörer. I det läget skickar Kremls styrkor ut nya signaler som gör det möjligt att överta kontrollen och dirigera om drönarna mot nya mål.

Keir Giles, forskare vid det prestigefyllda brittiska forskningsinstitutet Chatham House och expert på Rysslands och Eurasiens säkerhetspolitik, menar att det inte finns några incitament för Moskva att upphöra med denna taktik. Han påpekar att operationerna inte leder till några konkreta konsekvenser för Ryssland, samtidigt som avkastningen på den relativt begränsade ansträngning som läggs ner är enorm både militärt och psykologiskt.

Central för dessa storskaliga störningsoperationer är en kraftfull sändare placerad i Kaliningrad, den ryska exklaven som ligger strategiskt belägen mellan Polen och Litauen vid Östersjön. Sändarens signaler har kapacitet att störa ut navigationssystem över stora delar av det baltiska luftrummet, vilket påverkar både civil och militär luftfart i området.

Ramsey Faragher, generaldirektör vid brittiska Royal Institute of Navigation, förklarar att det finns tekniska lösningar på problemet. Så kallade smarta antenner kan filtrera bort falska GPS-signaler och därmed motverka de ryska störningsförsöken. Tekniken existerar redan men problemet är kostnaden – i nuläget är systemen för dyra för att kunna användas i tillräckligt stor skala för att effektivt skydda luftrummet.

Utöver det direkta säkerhetshotet har drönarna också blivit ett verktyg i Rysslands informationskrigföring. I samband med att en ukrainsk drönare kraschade i Lettland i mitten av maj spred ryska officiella källor påståenden om att Lettland planerar att upplåta sitt luftrum för ukrainska attacker mot ryska mål. Påståendet har kategoriskt avvisats av både regeringarna i Riga och Kiev.

I samband med dessa uttalanden framförde ryska företrädare också öppna hot om vedergällning och underströk att ett medlemskap i Nato inte skulle utgöra något skydd mot rysk hämnd. Hotet ses av analytiker som ett försök att skapa split mellan Natos medlemsländer och undergräva försvarsalliansens trovärdighet i regionen.

Situationen illustrerar den växande sårbarheten för elektronisk krigföring i moderna konflikter och visar hur teknisk kapacitet kan användas både som militärt vapen och som verktyg för politisk destabilisering. För de baltiska staterna, som alla är små länder med begränsade försvarsresurser, utgör den ryska taktiken en betydande utmaning som kräver både tekniska motåtgärder och fortsatt starkt stöd från Nato.