Cementindustrin är en av världens största utsläppskällor och står inför enorma utmaningar i sin klimatomställning. Framställningen av cement svarar för hela 8 procent av de globala koldioxidutsläppen – ungefär lika mycket som alla världens personbilar tillsammans. Nu visar en ny rapport att branschens högt lovade lösning på problemet går långsammare än förväntat.

Betong är det mest använda människoskapade materialet i världen och finns överallt i vår byggda miljö – i broar, tunnlar och husgrunder. Det grå bindemedel som håller ihop betongen, cement, produceras i enorma volymer. Under 2024 uppgick den globala cementproduktionen till 4 miljarder ton, medan världen konsumerar omkring 30 miljarder ton betong årligen.

Klimatproblematiken kring cement är komplex. Den viktigaste ingrediensen i cement kallas klinker och framställs genom att kalksten hettas upp till 1 450 grader. Vid denna extrema temperatur sker en oundviklig kemisk reaktion som står för hela 60 procent av betongindustrins klimatutsläpp. De resterande 40 procenten kommer från förbränningen av de bränslen som krävs för att upprätthålla den höga temperaturen.

För att klara klimatmålen i Parisavtalet har cementindustrin satsat stort på storskalig koldioxidinfångning, så kallad CCS (Carbon Capture and Storage). Tekniken innebär att koldioxiden fångas in vid skorstenen för att sedan lagras under marken. Men en ny rapport från institutet LeadIT vid Stockholm Environment Institute visar att utbyggnaden går trögt.

Antalet nya projektannonseringar i kommersiell skala sjönk från 15 stycken under 2024 till endast 3 under 2025. Enligt LeadIT:s analyser kommer bara omkring 2 procent av den globala cementproduktionen att ha någon form av koldioxidinfångning till år 2035, baserat på de aktuella planerna.

Perez Yeptho, analytiker på LeadIT, konstaterar att utvecklingen går betydligt långsammare än vad som behövs. Trots detta menar Aaron Maltais, policyansvarig på samma institut, att tekniken fortfarande är en nyckelfaktor för branschens omställning. För cementindustrin är koldioxidinfångning ett av de få tillgängliga alternativ som faktiskt finns för att minska utsläppen i stor skala, även om tekniken stött på många utmaningar.

Den största utmaningen har visat sig vara ekonomisk. Koldioxidinfångning är betydligt dyrare än många först räknade med, vilket skapat problem för utbyggnaden. Ett tydligt exempel på svårigheterna finns i Sverige, där Heidelberg Materials planerade en CCS-anläggning vid cementfabriken i Slite på Gotland – en fabrik som står för 3 till 4 procent av Sveriges territoriella utsläpp.

Heidelberg begärde 7,9 miljarder kronor i statligt stöd för sin omställning, en summa som kan jämföras med den totala budgeten för industriklivet på 650 miljoner kronor 2026. När företaget fick avslag valde de att pausa projektet. Den svenska staten ansåg uppenbarligen att kostnaderna var för höga i förhållande till tillgängliga medel.

Som kontrast står världens första kommersiella CCS-anläggning vid en cementfabrik, som nyligen öppnade i norska Brevik. Där gick den norska staten in och täckte över 80 procent av investeringskostnaderna. Men Aaron Maltais tror inte att denna modell går att skala upp på andra platser. Inte ens i rika länder är det realistiskt med ett så stort ekonomiskt åtagande från staten, menar han.

Samtidigt finns alternativa spår för klimatomställningen. Ett är att ersätta en del av cementets mest utsläppsintensiva beståndsdel, klinker, med kalcinerad lera (upphettad lera) och ej upphettad kalksten. Detta kan både minska kostnaderna och sänka utsläppen, eftersom mindre kalksten behöver omvandlas till klinker vid extremt höga temperaturer.

Tekniken är fortfarande i en tidig kommersiell fas, men anläggningar har nyligen öppnat i bland annat Ghana. Det var denna lerteknik som en 70-årig klimataktivist ville diskutera på ett branschmöte 2023, vilket ledde till att dåvarande klimatminister Romina Pourmokhtari ställde in sin medverkan med hänvisning till säkerhetsskäl. Senare i år släpper LeadIT en ny rapport specifikt om denna alternativa teknik.

Perez Yeptho förklarar dock att lertekniken har sina begränsningar. Man kan bara byta ut en viss del av klinkern innan det börjar påverka cementens kemi negativt. Koldioxidinfångning tar hand om de utsläpp som uppstår även om man minskar andelen klinker, vilket teoretiskt gör det till den mest effektiva tekniken, även om den också är betydligt dyrare.

Frågan är om samhället borde bygga i andra material än betong för att undvika problemet helt. Men Aaron Maltais anser att det inte är realistiskt. Betong är det mest använda människoskapade materialet i världen, och det kommer vi inte att sluta använda under överskådlig tid, konstaterar han.

Cementindustrin står således vid ett vägskäl där både ekonomiska realiteter och tekniska begränsningar bromsar klimatomställningen, samtidigt som trycket att minska utsläppen ökar.